Vid morgonmötet tittade jag, lite
menande, datatekniker Glenn i ögonen, i det att jag nästan obemärkt skakade på
huvudet.
– Hm, sa han bekymrat och såg
konfunderad ut.
– Um, fortsatte jag och ryckte
lite lätt på axlarna.
Och då slog det mig att vi, Glenn
och jag, med all sannolikhet genomfört en av de mera effektiva och energisnåla
konversationerna den dagen.
Två lätta hummanden och saken var,
som man säger, eller kunde säga på det glada femtiotalet, biff.
Inget mer att orda om.
Ja, varför rekapitulera det vi tidigare
sagt, än en gång älta att min dator inte fungerade som jag ville, åter diskutera
problemet med någon felande server eller någon felaktig inställning i min dator,
tugga om möjligheterna för honom att åtgärda problemet, få honom att än en gång
taffligt förklara vad han skulle göra medan jag inte skulle fatta ett dugg av
detta, och slutligen höra honom upprepa för mig att det skulle kunna ta sin
tid.
Nä, vi undvek att gå i shit talk-fällan,
och i den stund jag insåg att vi gjort det, utnämnda jag, i tysthet givetvis,
honom och mig till vardagens hjältar och goda förebilder.
För tänk om alla kunde följa vårt
exempel och låta orden, fraserna, utläggningarna, frågorna, förklaringarna,
spekulationerna bara vara. Istället använda mimik, gester och på sin höjd humma
och brumma lite.
Vilken lättnad för alla trötta
öron, som less på allt rundsnack inte orkar ta in en enda stavelse till. Vilken
lättnad för väggarna, som indränkta i fraser, skrik, skratt och vad de nu
dränkts in i, för en gångs skull bara kunde få njuta av tystnaden. Slippa
vaktmästarens utnötta floskel: ”det där löser vi, jag återkommer” eller chefens
standardfras om att: ”vi måste ta upp det där i områdeskommittén”.
Istället ögonkontakt, en nickning
eller en lätt huvudskakning, en försiktig gest. Mer behövs inte.
Inga hysteriska ”godmorgonfraser”,
inga käcka ”hur er e frågor”, inget jämförande av morgon- och nattemperaturer,
inga resuméer av teveserieavsnitt, inget kärvänligt babblande om hur tokiga
fraser som dottern Lisa tre år eller sonen Gustav fyra år i oförstånd hasplat
ur sig vid frukosten, inga spekulationer om vad Sture eller Åsa menat när hon
eller han sa så eller så, inget orealistiskt drömprat om att bara hoppa av, om att
ta ledigt ett år, om att åka till Otjiwarango och inget
pladder om det där som man egentligen vill och skulle om … ”
Bara några gester, en ryggdunk, ett
leende, en nickning, ett ryck på axlarna, en rolig min, en … ni förstår … lugna
och behagliga rörelser medan människorna försiktigt tar sig till sina
arbetsplatser inför dagen värv.
Och förstå vilken lisa en sådan typ
av kommunikation skulle vara för vårt snart utnötta språk, som i dessa dagar
nästan förgäves kämpar för att inte formligen gå in i väggen. För överallt: i
sammanträdesrum, i korridorer, i barer, i butikskassor, på dansgolv, i
mobiltelefoner och ”you name it” används dess ord och fraser till
bristningsgränsen.
Inte undra på att det ibland, i
form av kontaminationer, tautologier, anglicismer och liknande, löper amok, och
vägrar inordna sig i ledet. Stackars språk, säger jag.
Sedan vill jag bara tillägga: Följ
Glenns och mitt exempel!
Gå så mycket som möjligt in i
pantomimens värld och vila språket.
Låt det utan avbrott för en gångs
skull få en lång, lång semester från alla plattityder, ostört få ladda
synonymbatterierna, i lugn och ro få samla ihop nya och oförbrukade kraftord, utan
stress få städa upp i sitt semantikkaotiska ordförråd, för att sedan, när
språket verkligen behövs, till sist få visa sin rätta styrka, i form av färgsprakande
vokabulärbuketter, poetiska metaforkransar och spetsfundigt prunkande diskussionsrabatter.
Ställ upp för språket! Låt
tystnaden …
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar