Hur vi efter tågvärdens samtal med Gud nådde Kramfors

– Ja, men vår buss då, den som personalen på Göteborgståget, för nästan tre timmar sedan, meddelade skulle stå och vänta i Gävle. Var är den? frågar jag lite uppretad en kvinnlig tågvärd samtidigt som hennes passagerare i den enda buss som står utanför Gävle järnvägsstation åker iväg.

  – Vi visste inte heller om att ni var försenade, säger hon hjälplöst. Ni får prata med den tågvärd som har hand om er, fortsätter hon och pekar mot en tåguniformsklädd yngling trettio meter bort.

  Den uniformsklädde går runt, fram och tillbaka, runt, fram och tillbaka, intensivt pratande i sin mobil, samtidigt som han stirrar snett ner i asfalten framför sig.

  Okej, tänker jag, vi får fråga honom, när han är klar med sitt samtal. Det har säkert blivit något missförstånd. 

  Den mobilpratande tågvärden tänker dock inte avsluta sitt samtal i första taget; han pratar, stirrar ner i asfalten, går runt, fram och tillbaka, pratar, går runt, stirrar ner i asfalten, pratar och pratar.

  Man får nästan intrycket av att han är inne i sitt livs viktigaste samtal och bara därför inte vill avsluta det, som om han riktigt vill suga på orden som når hans öra, som om att han för en gångs skull fått det där samtalet som han i hela sitt tjugosjuåriga liv väntat på, samtalet som är lösningen på alla de problem han har och kan tänka sig att han har.

  Förseningen, och att det inte kommit någon ersättningsbuss, verkar inte längre vara i hans fokus, och jag börjar undra över vem han egentligen pratar med.

  För det kan väl inte ta tjugofem minuter att beställa en buss? För mig skulle det ta högst fem.

  Kan det vara Gud som ringer för att ge honom tips om hur han ska leva sitt liv och i fortsättningen undvika besvärliga situationer? Som tågförseningar.

  Och vem lägger på, om man för en gångs skull har honom på tråden?!

  Eller får han just nu en utskällning av SJ-chefen för att han försumligt inte beställt en ersättningsbuss och att det därför, i månader, kommer att dras resgarantipengar till alla de försenade passagerarna direkt från hans lönekonto, och att han därför i drygt ett år framåt kommer att få leva på existensminimum.

  Missmodig över detta försöker han nu övertyga SJ-chefen om att bussmissen inte alls var hans fel och att chefen istället borde skälla på den eller de som inte ringt om förseningen och dra av från dens eller deras lön till passagerarnas resegaranti.

  Eller är det så att han pratar med sin stora kärlek, med henne han för bara fyra veckor sedan träffade i Krylbo, med henne som han blev så häftigt förälskad i, med henne som han då lovade var den enda för honom, 

  Hon vill mitt i denna besvärliga situation som han befinner sig i, meddela honom att hon hittat en ny och mycket snyggare tågvärd på perrongen i Skövde och att det därför tyvärr inte kan bli någon fortsättning på deras avgångsintensiva relation.

  I sin förtvivlan över detta gör han allt för att hon inte ska lägga på utan ändra sig och inse att han är en mycket bättre tågvärd än den där typen hon träffat i Skövde, som han förresten känner och kan intyga är en riktig dryg jävel när man väl lär känna honom, och han kan lova att han senare ska ringa henne igen och bevisa för henne, att allt det han säger faktiskt är sant, bara han fixat en buss till de övergivna men ännu tålmodiga ersättningsbussväntande passagerarna utanför Gävle Centralstation.

  Medan den manliga tågvärden genomför sitt kanske livs och snart timslånga samtal, kommer en mängd förslag från flera av mina manliga olycksbröder, om vad det nu skulle göras om SJ vore ett bra och inte statligt, och därmed dåligt, företag:

  Det skulle, eftersom det böjar bli lite småkyligt, delas ut filtar, sättas upp tält med stolar, sängar och infravärme i, bjudas på kaffe med bulle, bjudas på en flott middag i restaurangen bredvid, ordnas taxi till alla, ordnas övernattning på ett bra hotell och nästa morgonen taxi till vars och ens respektive slutstation, det skulle …

  Det finns ingen hejd på de summor som det tågansvariga bolaget skulle kunna spendera för att göra oss till försenade, men lyckliga, passagerare.

  Men nu är det ju SJ. Statligt. Och då vet man ju: plastmackor och sådant skit.

  Vem tågvärden pratade med får vi aldrig veta, men två och en halv timme senare sitter vi på en buss mot Sundsvall. Vi anländer klockan ett och alla utom de som ska till just Kramfors har där en väntande taxi.

  Det är inte för utan att man känner sig som den i orange t-shirt klädda och i sprit indränkta irländaren, som utanför stationen på nedbruten irländska försöker beställa en taxi, när man inser att den taxi som skulle möta oss i Sundsvall inte existerar.

  Men den hade existerat en halvtimme tidigare och efter ett telefonsamtal och ytterligare tjugo minuters väntan existerade den igen.… och den tar oss, utan missöden, hela vägen till Kramfors.

  Mæ råkes