Dags att stoppa alla som över huvud taget kan tänka sig att försvinna

Missing People.

  Ska det vara något det? Rantar runt i skogarna klädda i käcka orangea västar och letar efter förvirrade pensionärer som de till slut hittar i all välmåga fikandes på något mysigt konditori. Är det att vara hjältar?

  Men alla de andra då? De som skulle kunna tänka sig att försvinna?

  De som bara sitter och väntar på att under bär- eller svampplockning gå vilse i skogen, de som mitt på någon ovanligt blank eftermiddag för spännings skull vill bli kidnappade, de som i desperation över sitt vardagliga utseende drömmer om att operera om sitt ansikte och byta identitet, eller de som en helt vanlig trist söndag vill lämna hus och hem och köpa en enkel flygbiljett till Namibiska, Otjiwarongo.

  Ska vi bara skita i dem? Borde det inte skapas en organisation för dessa också? En Presumtiva försvunnas organisation (PFO)? Nu är det dags att ta deras försvinnarlängtan på allvar. Både för deras och samhällets skull.

  För det går det göra en hel del.

  Om vi börjar med plockarna, skulle man kunna undanröja deras längtan efter att gå vilse genom att helt enkelt konsekvent vägra att söka efter dem. Inte skulle någon bege sig ut i ”okänd” terräng, för att där i en ”nödsituation” sitta och elda och mysa i någon, inte på kartan utsatt, gammal stuga, i väntan på att bli hittad av någon ur Missing People, om man visste att varken Missing People eller några andra uttråkade sysslolösa aldrig skulle komma på tanken att söka efter dem.

  Tar vi sedan dem som är så kåta på att bli kidnappade, skulle man lätt kunna få dem på bättre tankar genom att tvinga dem att se feelbadfilmer som Eden lake och Funny People.

  Den som efter dessa två ”pärlor” har en dragning åt att bli kidnappad, borde under några år få tas om hand av den peruanska Sendero Luminoso-gerillan, som har dokumenterad erfarenhet av decennielånga kidnappningar.

  Vad gäller identitetsbytarna borde ett register upprättas hos alla skönhetskirurger, så att de, direkt någon radikalt ville försämra sitt utseende, slog larm till PFO, som då, med hjälp av en egen insatsstyrka, kunde storma den aktuella operationslokalen och ta hand om den fege och förvirrade identitetsbytaren och ge honom eller henne en kurs i makeup.

  Till sist har vi då kommit fram till Otjiwarongoåkarna.

  Deras eventuella försök till försvinnande borde lätt kunna stoppas genom att man lät två ordinarie medlemmar ur PFO permanent stationeras på Otjiwarangos flygplats för att upptäcka ”flyktingarna” när de via stadens flygplats i smyg försökte ta sig in i Namibia.

  Jag tror inte att de stationerade skulle ha några större problem med att upptäcka de blonda, skygga och förvirrade svenskar som anlände till flygplatsen, svenskar vars plan var att i nästa steg försöka försvinna i den lokala, dagliga Otjiwarangomarknadens folkvimmel.

  Vad vi, efter denna genomgång av försvinnarkategorier, sedan skulle göra med dem som aldrig över huvud taget funderar på att försvinna är inte så självklart. Men även den gruppen tycker jag ibland skulle förtjäna lite uppmärksamhet. Kanske kunde man ordna en riksomfattande tävling där man belönade den som de gångna året i minst utsträckning velat försvinna.

  Som måttstock kanske man skulle kunna ha människors närvaro på Facebook, ju mera frekvent och långvarig närvaro, desto större chans att tilldelas PFO:s prestigefyllda och den i guld tillverkade scenstrålkastaren. 

  Ett alternativt pris vore en avbruten och i platina tillverkad scenskräckstermometer, en symbol för den vinnande personens absoluta vilja att tveklöst och utan skyddsnät ständigt leva i offentlighetens vibrerande rampljus.

  Mæ råkes