Ansa din mustasch, le och glittra med ögonen

Han sitter där och ansar sin mustasch. I ena handen en nött fickspegel, i den andra en minimal sax.

  Han klipper av toppen på något strå, granskar och ler mot sig själv i spegeln. Att han kunde bli så proper. Distingerad.

  Runt omkring och bakom honom, i det stånd han sköter, hänger smycken, kepsar, sjalar; står keramikkärl, vykort och fabrikstillverkade souvenirer; ligger kryddpåsar.

  Inga kunder än, han har tid att förbereda sig.

  Han klipper av några strån, tittar och ler. Ser bra ut. Det här kommer att bli en bra dag med mycket försäljning.

  Idag behöver han inte vara påflugen och tjata om ”best price for you my friend”. Han behöver bara le, stolt visa upp sin nyansade mustasch och glittra med ögonen.

  Då kommer du att förstå att Ahmeds varor är av en speciell kvalité, att han är en speciell försäljare, att hans stånd har något utöver det vanliga att erbjuda.

  Ja, ja, titta. Ta din tid. Hans tid är oändlig och bara till för dig, ”my friend”.

  Han propsar inte, som de andra försäljarna. Han låter dig själv välja.

  Om du inte vill … det är helt okej.

  Han ska bara glittra med ögonen, le och med pekfingret och tummen varsamt stryka över sin mustasch.

  Välkommen.

  När han i kväll kommer hem, efter sin mest framgångsrika dag, möter hans fru, Amal, och de två döttrarna, Shereen och Joanna, honom i dörren till deras enkla hus. De ser redan på avstånd, på hans leende, mustasch och glittrande ögon, att något stort inträffat, att detta varit Ahmeds dag.

Men utan att säga något, ska han gå in i deras sparsamt möblerade kök och på bordet tömma ut alla de dinarer som hans lyckosamma försäljning inbringat under dagen.

  Sedan ska de tillsamman drömma:

  om det nya ståndet, leksakerna från USA, den nya guldmönstrade sjalen, klänningarna till döttrarna, det nya huset, den eventuella flytten till Beirut.

  Så enkelt: en ansad mustasch, glittrande ögon och ett leende.

  Jag blir Ahmeds första kund. Och han fullföljer sin plan. Ingen fjäsk eller fjant.

  Jag får ostörd betrakta utbudet. Vrida, vända, känna på och granska örhängen, tekoppar, kamelvykort, kryddpåsar.

  Jag luktar på kanelpåsen. Ja, det luktar kanel. Inte kamel. Äkta. 100 %.

  Jag tittar på Ahmed, väntar på ”best price”-erbjudandet.

  Det kommer inte, bara ett stort leende, glittrande ögon och en välansad mustasch. 

  Räcker inte det? 

  Lite förstrött synar jag några keramikkärl. Har jag inte sett dem förut? I andra stånd. Ger upp.

  Just innan jag lämnar honom tittar jag in i hans förväntansfulla ögon. Han stryker med pekfingret och tummen över sin nya mustasch. Ler. Jag ler tillbaka:

  – Thank you.

  Går till nästa stånd.

  Det sköts av en beslöjad kvinna, vacker som från ett harem i Tusen och en natt och med mörka och oändligt djupa arabiska ögon. Ögon som man, om fick för hennes man, bröder, far, klan och Allah, skulle kasta sig in och drunkna i.

  Hennes kanel är dyrare.

  Jag köper en påse och fortsätter min promenad.

  Mæ råkes