Less is öl och öl is less

Stopet. Fullt av öl och skum. Bara humle, malt, jäst och vatten. I en harmonisk blandning. Alltid väl utvalde ingredienser av en speciell kvalitet. Inget fusk. Beskrivningen på flaskan garanterar detta.

  När man läser den känner man sig nästan lite yr över att bryggmästaren än en gång lyckats få tag på de näst intill unika råvarorna.

  Hur är det möjligt att han, för det är väl en han, gång på gång alltid lyckas i sitt uppsåt att brygga ”properbly the best beer in the world”?

  Krävs det mån tro annonser i den interna ölbryggarpressen, där man då får läsa:

”Noga utvalda råvaror till ölproduktion köpes. Svar till ’Endast det bästa är gott nog.’ ”

  Eller måste det till ölingredienspatruller som land och rike kring systematiskt tar prover på alla spannmåls- och humleodlares skörd, på vatten från alla tänkbara källor och på alla jästtillverkares öljästsorter; prover som sedan skickas in för analys i det av vetenskapsakademiens kontrollerade ölingredienslaboratoriet?

  Eller måste bryggmästaren vara listigare än så?

  Måste han skicka ut i orangea overaller klädda och solglasögonprydda ölspioner som ger sig ut för att vara uranletare, men som i lönndom, liksom i förbigående, ställer förflugna frågor till spannmålsbönders avundsjuka men ärliga grannar, till otörstiga källvattendrickare och till luttrade öljästanvändare, i syfte att på så vis få initierad kunskap om var det planerade ölets ultimata ingredienser kan finnas?

  Och rykten om dessa mystiska ”uranletare” börjar cirkulera:

  Det sägs att de inte alls letat uran utan suttit på det lokala agrarfiket och pratat korn, havre, råg och vete med bekanta till traktens spannmålsbönder.

  Det antyds att öljästtillverkare blivit uppringda av personer som presenterats sig som uranletare och frågat om jästtillverkarna verkligen kan garantera att deras öljäst inte innehåller annat än prima öljäst och är garanterat fri från radioaktiv strålning.

  Det ryktas om att de, alltså de falska uranletarna, på den lokala puben, till traktens ölhävares förvåning, beställt lokalt källvatten, och liksom i förbigående slängt ur sig påståenden som: ”Det här vattnet är det väl inget särskilt med?” eller ”Har den här källans vatten inte en bismak av något?” bara för att få se och höra pubbesökarna vilt protestera eller moloket och skamset nicka och snabbt försöka leda in samtalet på senaste avsnittet av CSI eller den kommande höstens ripjakt.

  Det sägs, ryktas och antyds; snacket går, som man säger.

  För det går inte att förbise ölproducenternas absoluta trovärdighet, när det gäller deras enkla budskap om, att noga utvald humle, malt, jäst och vatten är allt som behövs för att brygga ett riktigt gott öl. Det finns något tveklöst och definitivt i den enkelheten.

  Om någon öltillverkare plötsligt skulle lägga till en ingrediens ytterligare, säg kanel, skulle öldrickaren genast bli på sin vakt och tänka: nä, nu är det något skumt i ölningen. Har man blandat i kanel bara för att dölja någon av de andra råvarornas undermålighet?

  Och stopet med det misstänkliggjorda ölet skulle bli stående orört, medan ölälskarna livligt diskuterade hur deras bastion mot överdrifter inom öltillverkningen skulle kunna förstärkas.

  För ett öl måste vara enkelt: fyra noga utvalda råvaror, en bryggmästare och allt är fullbordat.

  Less is öl och öl is less.

  Mæ råkes