Vattenkamouflerade smältsoldater mot uppgivna köldpionjärer

Två arméer på varsin sida om demarkationslinjen:

töarméns otåliga smälttrupper under ledning av den lätt fuktskadade legendaren, general von Dyblöt, och snöarméns plustemperaturtrötta vinterförsvarare ledd av den mytomspunna snöstrategen general Hård af Skare, som inte mindre än sju gånger dekorerats med snöfallskorset i guld.

  För von Dyblöt är läget optimistiskt. Överallt avancerar hans trupper och blottlägger den sommarlängtande barmarken.

  För general Hård af Skare är situationen den motsatta:

  Under de senaste två veckorna har han förlorat stora snötäckta områden till fiende trots att han konsekvent tillämpat ”den hårda skarens taktik” i sina försök att behålla snötäcket.

Dessutom har rykten uppfångats, om att våralliansens allierade smälttrupper är på väg med temperaturförstärkning till von Dyblöts töarmé.

  Varje eftermiddag har man sett blötspår av smältvattenpionjärernas frekventa rekognoseringar på solbelysta platser. Långt borta i söder har man hört ett massivt dropp- och porlskval.

  Under var sagt varje kvarvarande snödriva ligger vattenkamouflerade smältsoldater beredda. I diken gömmer sig tungt beväpnade snötinsartillerister .

Skvaltruppernas å- och bäckplutoner står redo att utan förvarning gå till anfall mot alla befintliga vinterisförsvarare.

  Värmepartisanerna har bakom fiendens linjer, med hjälp av von Dyblöts duggregnsoldater, utfört sabotage mot strategiskt viktiga vintertemperaturer och nattfrosttäcken.

  Regnbomber finns redan lastade i töflygets tunga moln-52:or som, när von Dyblöts temperaturstab ger order, ögonblickligen kan lyfta för att milsvida omkring fälla sin smältbringande last.

  Bland vinterförsvararna sjunker moralen i takt med att deras snödrivsvärn blir alltmer ansatta: Oroväckande barmarksfläckar får Hård af Skares uppgivna köldpionjärer att tappa kylan och dra sig allt längre norr ut.

  Vårkala grenar och trädstammar stjäl det sista hopp som finns hos hans slutkörda barrtäcksinfanterister.

  Hälften av snödrivstrupperna har deserterat och sökt skydd i motståndarsidan sågspånskaserner. De som ännu inte deserterat försöker, i en fruktlös kamp mot temperatursabotörernas plusskyttar och mildspioner, hålla höjd på drivorna.

  Runt sina köldar sitter de modstulna i den alltför varma skymningen och minns gamla strider från nödåren på 1860- och 70-talet, då de ännu kunde räkna med stöd från den tidens frekventa järnnattstrupper. Ibland bryts den rimfrostbelupna tystnaden av någon flingsoldat som i desperation stämmer upp den strängköldsnostalgiska visan ”Vi minns våra iskalla nordanvindstrupper” i ackompanjemang av ett vemodigt kallspel.

  I fjärran kan de dock, om de riktigt lyssnar, höra töarmésoldaterna segervissa och olyckbådande skråla sin klassiska visa ”Segern blir vår även i år”, något som tar udden av all kampmoral som vinterförsvararna försöker uppamma.

  Alla i snöarméns sargade led förstår att den förnedrande slutstriden som vanligt snart kommer, och att den kommer att resultera i vårvinterns sista bittra nederlag.

  Mæ råkes