Inte ens Kim Jong-un vill att tiden ska stanna

Alltid, alltid, alltid fortsätter tiden att flöda, mala, gå på. Så fort man klivit upp är det dags för frukost, gå till jobbet, köra igång, äta lunch och så vidare …

  Aldrig en lugn stund. Och allt bara för att tiden inte behagar stå stilla ibland.

  Nä, se, det passar sig inte för den. Den har inte tid. Eller?

  Ibland kan man inbilla sig att den står stilla.

  Som när man kör in i en annan bil under en omkörning, när man fastnar i ett par vackra orientaliska ögon eller när man får reda på att Olof Palme mördats. Man bara står där och tänker:

  Va? Va? Va? Hur ska det här gå? Finns det någon framtid, har jag och den övriga världen någon framtid nu när detta hände?

  Men sedan när man tittar på klockan, vad ser man? Jo, att tiden gått ovanligt fort just den gång man tyckte att den stannade.

  Den har alltså spelat en ett spratt:

  – Ha, ha, ha, där fick du, är det som om den flinar en i ansiktet med. Du trodde att jag stannat, men se där hade du helt fel. Har du inte lärt dig det vid det här laget? Dumsnut!

  För när du touchade den omkörande bilen och kände döden sparka dig i hälsenorna, när du såg de vackraste ögon du någonsin sett och började fundera på att ta kontakt med dess ägare eller när du fick höra om mordet på statsministern och funderade på om det skulle vara någon idé att rösta vid nästa val, då fortsatte jag oförtrutet vidare till nästa ögonblick. 

  Som då kunnat vara din begravning, din skilsmässa eller din flytt till Nordkorea.

  Medan du stod där och velade:

  – Men, vänta nu. Får jag tänka efter lite nu, innan? Måste jag bestämma mig nu? På stört? Men jag tog ingen hänsyn till just dig. För hur hade det sett ut? Alla de andra då?

  Ambulanspersonalen som låg i beredskap för att rycka ut till en bilolycka, bilreparatören som väntade på att få sätta verktygen i två demolerade bilar, underleverantörerna som väntade på verkstadens reservdelsbeställningar; tvillingarna som, Fatime, ja, hon heter faktiskt så, skulle hämta på dagis, frissan som hon var på väg till, alla besökare och skådespelare i teaterföreställningen som hennes man hade köpt biljetter till?

  Och mordet på Palme.

  Menar du verkligen att hela Sveriges befolkning skulle ha stannat upp bara för att du skulle bestämma dig för om du skulle flytta till Nordkorea eller bo kvar i det då hårt prövade demokratiska Sverige?

  Nu får du väl ge dig.

  Tänk dig det avgrundsvrål du skulle fått höra från all ambulanspersonal, alla frisörer, och alla bilverkstadsanställda, hur Fatimes två döttrar gråtande snyftat, de i teaterkön missnöjt grymtat och hur Nordkoreas store ledare inför sitt entusiastiska folk skrikit ut sin order:

  – Tiden, fortsätt!!!

  Sedan har du alla som i samma stund inte kunde somna eller satt och väntade på ett försenat flyg eller tåg.

  Mæ råkes