Herr Skjorta och dödsmorskan

Idag tror jag att jag ska träffa Herr Skjorta, han jobbar visst i en klädbutik här i staden. Han presenterade sig i en annons.

  Eller presenterade sig, snarare gjorde omvärlden uppmärksam på att han fanns. Man fick inte se någon bild av honom i annonsen, men man fick se de rutiga skjortor som han troligtvis brukar bära. Jag får väl gå ner till butiken där han jobbar och spana efter någon manlig expedit som bär rutig skjorta.

  Annonsen upplyste också om att butiken ifråga sålde damblusar. Måntro att det är en blusdam som säljer dem? Eller ännu häftigare – en bluesdam.

  Vilken skillnad ett e kan göra. 

  Men det behöver inte vara någon skillnad, det kan vara en bluesdam som brukar bära blusar och då blir ju bluesdamen och blusdamen samma person.

  Men brukar bluesdamer bära blusar? Vilka fördomar har jag om bluesdamer?

  Mörkt klädda, inget grällt. Lite metall här och där, kanske. Inget utmanande hår, kanske svartfärgat. Spottar inte i glaset. Dricker definitivt öl istället för att sitta och tjata om att husets vin inte var något vidare. Tuff. Och för att förtydliga: gillar treackordsblues.

  Passar en blus in i sammanhanget? Nä, jag tror inte det. Alltså kan ett e göra en stor skillnad.

  Och det är ju det man i ska göra i dessa tider:

  ”Jag vill göra skillnad.” eller ”Det gäller att göra skillnad.”, hör man var och varannan så kallad mediaprofil säga så fort han eller hon öppnar käften i någon så kallad pratshow.

  Men idag var det ingen mediaprofil utan det lilla e:et som fick göra skillnad.

  Vi säger: Grattis!

  Det var inget som e:et planerat utan snarare en slump.

  Fast det var ju jag som gjorde det uppmärksamt på att det kan göra skillnad, och jag är väl ingen slump? Är jag och slumpen samma företeelse? Hur gick det egentligen till där i sängkammarmörkret när det begav sig? Lars ”Slumpen” Persson. Hur låter det?

  Nä, jag tror vi släpper det där.

  Sedan finns det i tidningen en artikel om en – dödsmorska. En kvinna som hjälper den dödes själ att släppa taget om sin döda kropp för att gå vidare till, enligt dödsmorskan, ett nytt liv i en annan kropp.

  Jag tycker dödsmorska låter så brutalt, för att inte säga hemskt.

  Få se nu, det heter ju barnmorska, en sköterska som tar hand om barn när de föds, borde då inte den som tar han om de dödas själar och kroppar heta själsmorska, eller likmorska?

  Själsmorska är väl helt okej, men likmorska; det för ju tankarna till maskar, förruttnelse och en inte alltför trevlig doft, det vill säga en odör, ett substantiv som passar perfekt in i sammanhanget, en doft som kommer efter döden, från en som odör.

  Och då är det helt plötsligt ett verb, som beskriver den process som sker med kroppen efter döden. Att då få höra yttranden som: ”Vem är det som ligger och odör därborta?” vore fullt möjligt.

 Men odör låter ju som om man lever, därför skulle man kanske kunna säga att odö är synonymt med att leva. Då kanske man skulle få höra fraser som ”Jaså, du odör än?” eller ”Hon odör än, hon, fast hon var så sjuk.” När någon fötts kunde man säga att den odött

Men vad skulle det då betyda om någon sa: ”Han sprider en märklig odör omkring sig”.

Skulle det innebära att han var väldigt levnadsglad?

Nä, nu får jag väl ge mig