Mitt i mörkret, mitt på spåret, mitt i tystnaden, mitt i Earth Hour

Klockan var exakt 20.30 den 23 mars 2013. Tåget hade stannat. Ljuset slocknade och det blev nästan kolsvart i vagnen.

  Whaw! tänkte jag. Det är inte sant? Earth Hour och SJ är med på … att slutföra tanken med ”på tåget” blev för mycket. Det var som om metaforen skulle slå knut på sig själv om jag gjorde det.

  – Vad är det om?  Varför står vi stilla? hörde jag från någon längre fram i vagnen.

  – Nu blir vi sena igen, typiskt SJ, fyllde en annan i.

  En treårig flicka började snyfta och hennes mamma tröstade:

  – Det är inget farligt, gumman, mamma är här

  Totalt överraskad och mållöst skänkte jag SJ:s högsta chef mina varmaste tankar; han hade alltså förstått. Budskapet. Earth Hour. Alla måste hjälpas åt för att vi ska undvika den globala katastrofen. Och nu stod tåget mitt i mörkret, mitt på spåret, mitt i tystnaden, mitt i Earth Hour och gjorde skillnad.

  Direkt fattade jag mitt beslut, jag kunde inte låta inspirationen från detta magiska ögonblick gå mig ur händerna.

  Från och med måndag morgon börjar mitt nya klimatomtänksamma liv, ett liv vars verkningar kommer att ge eko över hela världen, tänkte jag.

  Jag börjar med maten. Slut på köttätandet. Bara närproducerat. Kanske så småningom till och med producera själv i balkonglådor. Bönor och groddar. Alltid det vegetariska alternativet i matsalen.

  Slut på bilåkandet till jobbet. Kliva upp tjugo minuter tidigare, inga problem. Och hem. Ingen snålskjuts med Gurra. Han får köra. Men utan mig. På sikt kanske sälja bilen. Alla har ett viktigt val att göra. Även han. Jag ska vara en lysande neonskylt för omtanken om vår sargade planet.

  Rensa garderoben på alla plagg som jag inte använder. Till Myrorna. Hädanefter ska ingen behöva gå tomhänt därifrån, för att köpa långväga fraktade och miljöbelastande plagg hos HM, bara för att jag inte fått arslet ur vagnen och lämnat in mitt oslitna överflöd.

  Semestra på hemmaplan. Kanske slå upp ett tält, mitt gamla, bredvid gungställningen ute på gården. Campingkök, bär och fisk från skogen och sjön bredvid, ingen dusch på en vecka, skitig som den, inte bry sig om att folk gör stora lovar när de möter en, naturligt.

  Kanske en pilgrimsfärd upp å någon bergstopp. Barfota. Magrare. Resa en skylt med texten: Yes, we can save the planet! I en megafon vråla ut över fjällandskapet om att alla borde sätta igång och ta sitt ansvar för miljön. Inspirera. Göra skillnad.

  – Nu får de väl ge sig? hör jag från någon i vagnsmörkret, nu är jag less på det här.

  En som inte förstått, tänker jag, en som … men så blir jag avbruten av en röst i högtalaren samtidigt som ljuset åter börjar flöda från vagnstaket:

  – Vi ber om ursäkt för uppehållet, men vi har haft ett fel i en transformator i Gävle, vilket även ledde till att radiokommunikationen slogs ut. Men nu är felet avhjälpt och vi kan fortsätta.

  Men Earth Hour då? tänker jag. Har de glömt?

  Men jag ska ändå fullfölja mina planer. På måndag, då …

  SJ kan svika, men inte jag. Nu ska de få se, vem som ställer upp för världen och dess klimatdrabbade djur och människor.

  Hur det gick?

  Jag försov mig, det vegetariska alternativet var linssoppa, skjortorna, jeansen och tröjorna hänger kvar i garderoben, jag kan inte hitta det gamla tältet och Gurra undrar om jag inte ska hänga med till Spanien i sommar …

  Mæ råkes