Mygg, råttor och utedass

 – Jag avskyr mygg, råttor och utedass, utbrast en av mina kvinnliga bekanta en dag, när vi i samförstånd drömde om den sommar som ingen av oss ännu sett skymten av.  Konstigt, tänkte jag, för vad är sommaren utom just dessa tre företeelser?

  Mygg:

  Dessa kära varelser, som man med långfingret helt överraskande knipsar till just när de är på väg att borra sina snablar genom underarmens solbrända hud, som kan få den mest uttröttade maratonlöpare att mitt i natten löpa amok med en ihoprullad dagstidning och som på ett mirakulöst sätt kan skynda på rivandet av näver i en björklund, innan man svettig sitter i bilen och förbannar den som uppfann både flygfäna och konstarten näverslöjd.

  Råttor:

  Dessa långsmala, långsvansade och snabbfotade djur, som svartklädda, svarthåriga, och svarttänkande svartrocktjejer med lakoniskt lugn låter gosa innanför sina vida t-shirts, som man i triumf varje morgon kan hitta i de ostgillrade och senare igenslagna råttfällorna, som genom att visa sig en trettiotvåondels sekund kan skrämma den mest förhärdade ungmö från vett och sans.

  Och utedassen:

  Tänk att du förföljd av tretusen myggor och tvåhundra lagom stora råttor rusar genom en mörk granskog för att hitta en fristad.

 Att du desperat rusande, med myggen aggressivt attackerande dig i nacken och råttorna nafsande dig i hälarna, till slut lyckas kasta dig in i det enda, inom en mils radie, lediga utedasset, hur befriad och glad över denna mot plågoandarna bastions tillverkare, inköpare och utplacerare skulle du då inte känna dig?

  För det är ett välbyggt dass du förskansat i.

  Inte minsta lilla springa eller minsta lilla hål för myggor eller råttor att ta sig in igenom.

  Och bara för att bevisa din tacksamhet gläntar du på dassdörren, släpper in en av alla de tretusen myggorna, låter den sticka dig i armen, fylla sig med mörkt, rött, varmt blod, för att sedan, när den blodtung och nöjd sitter på affischen av och mitt i pannan på prinsessan Viktoria, resolut smashar sönder, så att hela den kvinnliga tronarvingens ansikte färgas blodigt.

  Och för att än en gång bevisa din tacksamhet gläntar du åter på dörren, släpper in en av de, svansen ej inräknad, tre decimeter långa råttorna och lurar den att provsmaka den ost du gillrat storråttfällan med, för att sedan, när den slutat sprattla, på ett ögonblick förpassa den ut genom dörren som en varning till alla dess släktingar som eventuellt springer runt utanför i hopp om att få sig en munsbit av någon av dina tår.

  ”Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park …” hör du Lasse Berghagen sjunga någonstans från ett öppet vardagsrumsfönster lång borta i fjärran; familjen Svensson sitter bänkade framför reprisen av 2007-års Allsång på Skansen.

  Mæ råkes