Avvikande fötter

Mina fötter passar inte. I skorna alltså, i vanliga skor.

  Om skorna är lagom breda räcker inte fötternas längd till att fylla hela skon, utan det blir kvar ett ganska stort hålrum framför tårna. Provar jag däremot en lagom lång sko går mina tankar till de tidigare fotsnörda kinesiska kvinnorna, vars fötter med tiden blev helt deformerade.

  Och det var där jag länge befann mig, mellan hålrummet och det smärtsamt ihopsnörda.

  Första gången jag märkte att det var något märkligt med mina fötter var i elvaårsåldern när jag skulle prova ett par skor alldeles själv. Då insåg jag helt plötsligt att mina fötter inte riktigt passade in i mallen för hur fötter borde se ut.

  Innan dess hade mina föräldrar sett till att skorna alltid varit lite för långa så att bredden skulle vara bra och jag hade väl inte tänkt så mycket på det. Men nu när jag själv verkligen provade då upptäckte jag mina udda fötter. Hur jag än provade fick jag inte till det.

  Konfunderad återvände jag till hemmet med ytterligare ett par för långa skor.

  Jag pratade med min mamma om mitt fotproblem, men hon sa bara:

  ”De växer säkert till sig, din morbror Olle hade samma problem när han var i din ålder, men hans fötter blev med tiden helt normala.

  Lättad fortsatte jag att leva – och växa.

  Mina fötter växte också. Men hur mycket de än växte var deras proportioner desamma; för breda och för korta. Snarare accentuerades kortheten och bredden.

  Och trots att många skomodeller kom med halvnummer, att modellerna blev oändligt många fler och att de förstående expediterna gjorde allt som stod i deras makt för att hitta rätt skor till mig, var det kört för mig att hitta skor som passade mina underliga fötter.

  En dag föreslog en kvinnlig skoexpedit att jag borde byta ut mitt fruktlösa sökande efter skor som passade, mot att gå till en skräddare och låta den måttillverka ett eller flera par skor som passade just mina fötter.

  Förslaget lät dyrt, asocialt och rent av förnedrande.

  Jag skulle alltså i någon obskyr gränd hitta en kanske lika obskyr skomakarbutik, låta en säkert obskyr skomakare ta mått på mina fötter för att slutligen specialtillverka ett antal par skor till mina, som det nu föreföll, obskyra fötter.

  Mitt skosociala liv skulle för alltid vara över. Det som skulle återstå var bara en lång och ensam vandring i skoskuggans dal, utan hopp om att en dag med glädje kunna få gå in i en skoaffär och där i eufori hitta ett par perfekta skor som inte bara passade just mina fötter – utan mångas.

  Men vad göra? Hur lösa mitt skoproblem? Expeditens förslag kanske inte var så dumt ändå?

  Jag hittade skomakaren, han mätte mina fötter, jag beställde tre par ganska olika skor, han tillverkade dessa, jag betalade dyra pengar, tog på mig ett par av dem och tittade för första gången ner på mina skoprydda fötter ur ett helt nytt perspektiv.

  Det kändes faktiskt ganska bra, ja, det kändes mer än bra, nästan underbart. Vilken överraskning.

  Just när jag skulle lämna skomakarverkstaden, kom det in två andra kunder och hämtade sina specialbeställda skor. De hade samma problem; fel fotproportioner. 

  Spontant började vi tre prata om hur det kunde vara att inte ha passande fötter, ha fötter som stack ut, för mycket eller för litet. 

  Flera felfotskunder anslöt den dagen i den aktuella butiken och med tiden hade vi snart bildat ”Uddafotsklubben”, en klubb som idag har över tre tusen medlemmar. 

  Visst händer det att folk med vanliga skor trampar lite snett ibland när de ser en grupp av oss komma gående, men det struntar vi högaktningsfullt i. Vi är stolta över våra udda skor och fötter.

  Men jag måste få erkänna att det kan kännas lite dystert ibland, när jag tänker på alla vanliga som utan större problem kan gå in i en skobutik, där bara peka på ett par skor, strunta i att prova, betala och gå hem och veta att de nyligen inköpta skorna med största sannolikhet kommer att passa perfekt. 

  Mæ råkes