Undan, there's a job to be done!

Vårvinter. Vår och vinter samtidigt. Hur ska vädret ha det?

  Är det inte dags för lufttryck, temperaturer och fronter att bestämma sig.

Att slita av Moder Svea hennes vita frostiga klädnad och släppa fram Gumman Tö, så att hon kan komma igång med sin snöbortsoparkvast i det man hör henne utbrista:

   – Undan, there's a job to be done!

  Inte stå där och vela: å ena sidan snö, vitt och mysigt, gräva ner sig i en snödriva med mackor och choklad, å andra sidan rycka fram krattan, byta jord i krukorna och leta fram de oöppnade fröpåsarna från ifjol.

  Nog av näsdropp, iskalla öron och Lypsyl, nog av Karin Boye-tvekan och nog av kvällstidningsrubriker om att chockkylan ska stanna och att ryssvärmen dröjer.

  Tänk bara att få sitta på balkongen och lyssna på och räkna alla fordon som far förbi: en präktig Volvo, en trött buss, en dammig sopmaskin, två skrytsamma BMW;

  fara ner på staden och tokshoppa tretton brokiga sommarskjortor för två och fyra på Dressman; lägga sig på gräsmattan mitt på gården utanför hyreshuset och i timmar bara stirra in i den blå himlen tills någon kommer utrusande och undrar om man behöver en ambulans; sitta lutad mot en lönnstam med en glass i handen i en lagom skräpig park och spana in när vinden hjälper de förbipasserande kvinnorna att lyfta sina kjolar och visa benen i bästa Marilyn Monroe-stil; eller, om man är intresserad av män, sitta på en solvarm parkbänk och spana in renhållningsarbetarnas brynjetäckta överkroppar och fundera på vad för spännande som kan dölja sig i deras orangea, reflexgråa och vida hängselbyxor, när de svettiga och pustande går där i parken och plockar skräp.  

  Sedan har vi ju alla tillbakaflugna fåglar med sitt eviga kvittrande, alla lömska katter som smyger omkring och funderar på om de i smyg ska tordas fånga någon av de tillbakaflugna, alla gläfsande hundar som skiter överallt trots att deras hussar och mattar glömt den svarta bajspåsen hemma, alla femåringar som utan tvekan dyker ner i sandlådor och kladdar ner sina födelsedagsfina byxor som de bara fem minuter innan fått av någon översnäll mormor, alla barnvagnsdragande mammor som fullständigt orädda för melanom står lutade mot väggar exponerande sina vinter- och bitterbleka ansikten i exakt nittio graders vinkel mot solen, och alla envisa åldringar som med rollator, i en fart av tre meter i minuten och med berått mod försöker korsa stadens mest fotgängarfarliga gata.

  Medge att spänningen kommer att stiga om vädret bara kunde vara så vänligt och släppa fram den i inledningen nämnda gumman.

  Mæ råkes