Ni vet ju om att mina fötter är för
korta och för breda, vilket lett till att jag alltid måste låta en skomakare
tillverka mina skor.
I bittra stunder har jag beskrivit
mina ovanliga fötter som obskyra, men det är kanske att ta i. Men ni kan kanske
förstå hur jag ibland näst intill förbannar mina udda fötter, när jag ser folk
strömma in i skoaffärerna för att med lust och entusiasm beskåda vårens
nyskapande och djärva skokollektioner.
Jag ber mina fötter om ursäkt för
detta och hoppas att de kan ha överseende med mina fotutbrott.
Det kan vara svårt att riktigt
förstå hur de känner sig när jag beklagar deras brist på anpassning, eftersom
de fram till idag inte har yttrat ett ord eller gett några som helst tecken på
att de skulle vara missnöjda eller nöjda över hur jag upplevt eller beskrivit
dem.
Men det finns mer att säga om mina
fötter.
De är alltså
avvikande, men man skulle också kunna påstå att de kan vara avvisande.
Om jag exempelvis går på en
trottoar i vår stad och helt plötsligt ser vissa personer komma gående emot
mig, kan de utan förvarning och utan närmare förklaring få för sig att korsa
gatan.
Som i torsdags, när jag vek runt
ett gathörn och såg min pratsjuke granne, Gustav, komma emot mig, då kastade
sig mina fötter sig ut i gatan och avvisade bestämt det möte som eventuellt
skulle ha uppstått. Jag såg att min granne blev lite överraskad, när mina fötter
tog en annan riktning. Men vad kunde jag göra åt det?
Visserligen tycker jag min grannes
tjat om hur hans hund mår är tröttsamt, men det var mina fötter som tog
beslutet om att ändra färdriktning.
Efter den händelsen kändes mina
fötter som två goda vänner, två vänner som verkligen bryr sig, två som är
beredda att till och med våga livet för att dess ägare ska få en rofylld dag.
Men mina fötter kan också vara
avledande, vilket kan vara ganska trist.
Som en liten stund efter händelsen
ovan, när Karin, en av de mera trevliga och paranta damerna på mitt jobb dök upp,
då fötterna utan förvarning kastade sig in på Dressman och fick mig att fråga
om de hade några svarta jeans, trots att jag redan har fyra par. Hur kul var det?
Det var som om fötterna ville
kommunicera att det inte vore bra för mig att eventuellt inleda ett samtal med
Karin, kanske föreslå en fika och för en timme djupt sjunka in i hennes bruna,
orientaliska och helt underbara ögon. Mina fötter tänkte helt enkelt på mitt
haltande äktenskap. ”Ta tag i det du först”, var det som om de sa till mig.
Då upplevde jag mina fötter som
lite av två svikare, som bara vill mitt trista bästa och inte alls är beredda
att låta mig förgylla min vardag med en liten tête-à-tête.
Men jag sa inget till dem utan bet
ihop och gick vidare.
Jag menar förstås, jag bet ihop och
mina fötter gick vidare.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar