Från Bellman i Gamla Stan till Mammas Nya Killes nya kvinna

På väg. Mot Östersund. Efter en helg bland Stockholmare. I huvudstaden.

  Bodde för första gången i Gamla Stan. Stockholms absoluta hjärta och ursprung. Själva navet runt vilket hela Sverige snurrar. Där Bellman och de andra suputerna drog från krog till krog på 1700-talet.

  Om han nu var någon suput förstås. Han kanske bara skrev om dem? Var en betraktare, en vinets och berusningens voyeur? En som ville skildra utan att riktigt delta?

Lägenheten i Gamla Stan vittnar med sina tjocka stenväggar och smala ingångsprång om Bellman och hans tid.

  Det sägs att den blev byggd redan på 1600-talet, alltså hundra år innan den store skalden såg Stockholms vinglas och ölbägare för första gången. Alltså är det möjligt att Carl Michael besökte den lägenhet där jag de senaste två nätterna sovit. Till och med där delade säng med någon älskarinna.

  Delade frukostbordet, delade samtalet, delade vinet, delade toaletten… svindlande.

  Men vänta nu… hur var det med den, då? Var de boende på den tiden inte tvungna att besöka någon toalett nere på den lilla gården som man måste passera, när man tar sig till den trappa som leder upp till lägenheten? Inte fanns det avloppsledningar på den tiden? Det sägs att de boende tömde sina urinstinna pottor rakt ut genom fönstren.

  Hoppas de såg sig för så pass mycket att ingen passerande fick sig en ovälkommen ”dusch” av pottinnehållet.

  Sedan lukten, för att inte säga stanken, hur var det med den? Gick den att stå ut med i dessa trånga gränder. Tänk allt avskräde, alla matrester och annat som den som gick här fram fick kryssa emellan. Ögonblicklig recycling.

  ”Håll upp kjolen min sköna så att den inte släpar i och…!”

”På med parfymen.” ”Döva luktsinnet med något dryckjom, vet jag.” ”Franskt så det förslår. ”Som man dagligen och nattligen(!) göra vid hovet. ”Som kungar och drottningar pläga.”

  Vi lämnar hovskalden där, låter honom vara ifred. Vad hade han att välja på?

  Tar oss istället till Mosebacke, via Katarinahissen och upp till Södra Teatern, där Mammas Nya Kille-gänget, Klungan har äntrat scenen, för att gestalta sin senaste skapelse: Ett kunskapslyft. En föreställning som både roterar i och utanför skolans värld.          Där finns vikarien och rastvakten… men också deras sedan tidigare föreställningar välkända och älskade karaktärer, som Thunder, Job Andersson, Lacken & Tråden, Katla, Mangan och Agneta Fagervall.

  Föreställningen är tät, vältajmad och intensiv: ”never a dull moment” är ett uttryck som man skulle kunna sammanfatta den med. Alla är på tå och lyckas. Var och en på sitt speciella sätt.

  Den jag tycker lite synd om är Sofia Wretling som bland andra gestaltar karaktären Jessica från Sunne, en för publiken ny karaktär. Hon gör bra ifrån sig, men i de andra väl etablerade karaktärsgiganternas skugga har hon det inte lätt. Att både gestalta och presentera en ny karaktär och få den rolig gör sig inte själv. Att det ska göras med hjälp av ganska korta inhopp gör inte uppgiften lättare. Att det dessutom är en kvinnlig karaktär som ska gestaltas försvårar det ytterligare.

  För hur ska en kvinna kunna gestalta en kvinnlig karaktär på ett roligt sätt? Hur driver man med en kvinna, utan att hamna i ”sparka på den som redan befinner sig i underläge”? 

  Äkta medkännande humor bygger alltid på att man driver med makten och uppblåstheten och ger den missförstådda losern någon form av upprättelse.

  Nu känner jag att jag börjar fastna i mitt resonemang.

  Kvinnor kan alltså inte vara kul på scen eller duk? Är det mitt konstaterande?

  Nä, men det är tio gånger svårare för en kvinna att driva med en kvinnlig karaktär eftersom kvinnor sällan eller aldrig innehar maktpositioner på grund av födsel, mygel och/eller ohejdad vana.

  För en man går det lättare att driva med en kvinnlig karaktär. Det är bara för honom att ta på sig kvinnokläder, så är hälften av publiken fångad. Börjar han sedan härma den kvinnliga karaktärens språk, rörelser och gester på ett igenkännande sätt så är karaktären i hamn.

  Men det roliga ligger inte så mycket i att mannen förlöjligar en kvinnlig maktmänniska utan i att han förlöjligar sig själv genom att vara kvinna. Genom att han ”sänker sig till kvinnornas låga nivå”, fast han är man. Han leker kvinna, på sin egen, och alla kvinnors, bekostnad.                 

  Men se på Klungans karaktär Agneta Fagervall. Träffsäkert. Och Agneta är en kvinna i maktposition. Där får den kvinnliga makten sig en känga. Av en man. Varför fick inte Sofia Wretling gestalta den typ av roll?  

  Det är sådana kvinnor man ska karikera. Eller för att vara mera brutal: ”ska dra ner byxorna på”. Då slår man inte ”på dem som redan ligger”.

  Men vilka kvinnor kan man göra det med?

  Tänk dig att någon skulle driva med Gudrun Schyman? Göra en karikatyr av hennes engagemang, utan att man angriper allt vad som kvinnokampen åstadkommit under de senaste 200 åren?

  Eller driva med karaktären drottning Silvia? För att hon genom giftermål fått en liten, men i alla fall, medial maktposition. Skulle alltså ingen kvinna få gifta sig till rikedom?
  Jag stannar där. Måste fundera. Det finns säkert en bugg i det jag tänkt. Ett feltänk, ett…?

  Mæ råkes