Pages

fredag 9 september 2016

Efter regnet ordnar det sig till slut och solen bryter igenom

Höst. Trött. fredag. Molnen vill inte ge sig. Trots värmen.
  Kreativiteten är på minussidan. Till och med att komma med något putslustigt är omöjligt. Som att allting ordnar sig till slut. En sedan årtusenden utsliten sanning.
  Klart att allting ordnar sig till slut. Men hur ordnar det sig. För vem blir det bättre och för vem blir det sämre?
  Eller innebär ordnar sig att det blir bättre för alla till slut? Men när infaller detta slut? I morgon, i övermorgon eller om hundra år?
  För afrikaner som transporterades fastkedjade under vidriga förhållanden i överfulla skepp på väg till en godtycklig tillvaro som slav i Amerika ordnade det sig inte till slut. Många överlevde inte resan utan deras slut blev att förvandlas till hajmat. Många dog efter bara några år av omänskligt slit i gruvor eller på socker- eller bomullsplantage. De behandlades som boskap. Eller sämre än boskap. De köptes som varor och behandlades som sådana. Och en vara gör ägaren som han vill med.
  Men till slut fick de dö och slippa eländet. Det ordnade sig till slut. Men det ordnandet och det slutet fick de inte vara med om.
  Jag åker tåg. Just nu. Jag kommer fram, Till slut. Ordnar det sig då?
  Det är en viss ordning på tåget. Räcker inte den? Den är visserligen begränsad, men den borde duga.
  Jag har tillsammans med min bäste vän, med bara uppehåll för matpauser, en gång åkt 88 timmar på Greyhoundbussar för att ta mig från Los Angeles till New York.
  88 timmar. Det ordnade sig till slut. Vi kom fram. Snacka om gamnacke. Och svettiga kläder. Och leda. Men det…
  Efter regn kommer sol, är en annan sliten devis. Visst, det kan inte regna i all evighet. Som i en av den sydamerikanska författaren och Nobelpristagarens Márquez böcker, där det regnade i hur många dagar som helst.
  Till slut kommer en vändning och allt blir bättre, soligare. Men en del hinner dö innan den vändningen inträffar. Då är trösten i uttrycket inte mycket att ha.
  Fast kanske. 
  Människan måste ha ett hopp, en tröst, något positivt att se fram emot, annars… Ja, vad händer annars. Då blir livet ett fängelse. Den enda flykten ur detta fängelse är döden.
  Istället finns hoppet, ljuset i tunneln, bojorna som sprängs, gallret som faller. Den friska luften som slår mot ansiktet när portarna har öppnats. Det där klara ljuset från gryningen. Handen som sträcks mot den som inte själv förmår krypa upp ur sin grop.
  Friheten är att se möjligheterna. Att kunna tro att man kan bestämma över sitt liv, över det liv man deltar i. Och samtidigt låta de medmänniskor som man reser med också få frihet att delta. Demokrati. Delaktighet.
 Järvsö om fem minuter, meddelar konduktören. Lill-Babs ursprung.
  Är du kär i mig ännu Klas-Göran? Stickan Anderssons dunderhit. Som hon sjöng. Han berättade att han tjänade 80.000:- i STIM-pengar på den. Mycket pengar på den tiden. 1958.
  När en bil kanske kunde fås för 5000:-. 16 stycken Volvo 544. Tänk 16 nya bilar idag. Klart att Stickan sa upp sig från sin folkskollärartjänst. Blev textförfattare på heltid. Siktade mot ABBA och Polarpriset. Blev herre över sitt liv.
  Men Lill-Babs hon uppträdde i Skucku utanför Svenstavik för någon vecka sedan.
  Fast hon är närmare åttio. Antar att hon måste. Har kanske inte sparat så mycket i pensionsförsäkringar. Hon kanske också gillar det. Eller måste gilla det. Bita ihop. Stickan behövde knappast bita ihop.
  Allting ordnar sig till slut. Men kommer solen efter regnet?

  Mæ råkes


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar