Bellman, ständigt
denne Bellman.
Nä, nu tog jag väl i. Hans musik och texter
fick jag plåga mig igenom när jag läste svenska i gymnasiet.
Han var svår, tyckte jag, använde gamla
franskaimporterade uttryck som paulun och salopp. Svängde sig med grekiska mytologiska
figurer som Baccus och Charon, gudar som ingen av oss klasskamrater hört
talas om.
Sedan de högstämda visarrangemangen. Bellman
skulle framföras på ett fint och nobelt sätt. Inget bullrande, rapande och
hojtande där inte. Sirligt.
Nä, Tvi för tåkke!
Sedan, när gymnasietiden var förbi, kom så
Fred Åkerström och styrde upp honom och hans värld. Injicerade liv. Fyllde
persongalleriets medlemmar med rött hett blod och blå ågren, blues.
Helt plötsligt levde Mollberg, Moberg och de
andra grabbarna. Man fick äntligen chansen att lära känna dem, lära känna deras
villor och våndor. Fick ligga där tillsammans med dem i rännstenen, ta
morgonsupen för att skingra fyllångesten, höra stråkarna fara gnällande
över fiolsträngarna, se fjärilarna på Haga, segla ut i den stockholmska
skärgården, till och med lägra Ulla Winblad i den obäddade sängen.
Medan Fred frustade, flåsade, svor, skrek,
sjöng och knäppte på sin gitarr.
Utan Fred tror jag aldrig att mina jamska
tolkningar kommit till. Det var han som var förutsättningen och själva
fundamentet för mina transkriptioner
Gissa om jag lyssnad. Och lyssnade igen.
Hur lät han? Vilken stämning rådde i hans
tolkningar. Var fanns betoningarna, pauserna, utbrotten?
Inte för att plagiera, men för att
inspireras.
Inte för att få till mina versioner lika bra
utan åtminstone komma en bit på väg och slippa skämmas för tolkningarna. Fred
är det ingen(!) som slår på fingrarna när det gäller att tolka Sveriges första
nationalskald.
Inte för att förhäva mig, men känna mig
någorlunda nöjd.
Cd:n blev ingen storsäljare.
Det finns för många i Jämtland som mött
Bellman bland den uppklädda noblessen på hovet istället för sittande trumpen
och berusad på trappan in till krogen Tre Byttor. För många som inte känt igen
sig i hans 1700-tals värld.
Som när de hört de högstämda tolkningarna av
hans visor bara gått förbi och in på en pub för att höra Credens- och andra
rockcovers.
Nåväl. Jag stannar där.
Här kommer i alla fall min jamska
transkription av Drick ur ditt glas, se
döden på dig väntar…
Ta de n sup! blev min titel.
Jag sjunger och Lars Ericsson spelar en
formidabel Bas. Inga andra instrumeter. Sparsmakat!
För den som vill lyssna finns den givetvis på
Spotify. Leta rätt på Lars Persa och cd:n Så
hæl mæ på:s sista spår. Mycket nöje.
Ta de n sup!
Ta de n sup! Snært
ligg du heri kisten
sir du int vem som
står vänt mæ dörn?
kom då ihaug att du
inte e sisten
å han som står der,
han ha vö mæ för
krämpan å åra dom
tar de ti grava
… snært får du sava
pass på, än finns e
de du sir å hör ://:
Skinne e slockt, å
mån e tom ta tänner
krafta e klein når
de ske bæra sta
auga, dom sir bære
ein sak i sänner
meste ta håran, de
ha dötte ta
mæn væ int ampen,
än kan du håll glase
… tänk på kalase!
Ta de ein te, væ
fejen, drick, væ gla! ://:
Visst ske du döy,
ja, döy som all de ænnran
glåm ini mulla,
ahllten å mæett
man væ int ampen, peran
heri lænnan
flockes ta ænner,
ha når ænner sätt
vägan vål ploge, de
kan je de lava
… då ske du sava
man de e då, så
fyll på glase dett ://:
Ja, ta ein te, än
håll du de på stola
Än vill du fell int
bære væ ifre?!
än kan du längt de
som finns pyne kjola
längt de du får når
de ske bæra te
än kan du minnes:
all nättran, all stårsan
… bry de’int ti
korsan!
innan du fer hinn
du fell ta ein te! ://:
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar