När båtfärden i Stockholms skärgård 1769 blev till n tur ut på Storsjöa 2006

2004 befann jag mig i Umeå, vickade som lärare än här och än där i hopp om att få fast tjänst. När jag stötte på en vikarie med samma ämneskombination som jag, som berättade att han vickat i åtta år, insåg jag att mitt flyttatillUmeåprojekt verkade mer eller mindre lönlöst. Året efter återvände jag till Östersund.

  Men det finns alltid en annan sida av myntet, en sida som blänker lysande klart i jämförelse med den klave som vittnade om att Umeå-projektet skulle bli kortvarigt.

  Den glänsande sidan av myntet var Bellman. Carl Michael.

  Ni vet den svenska storpoeten alla kategorier. Okej för Taube och Vreeswijk, men C.M.B. är ändå den förste och störste. Utan honom tror jag inte svensk skaldekonst skulle nått den nivå som den i dag befinner sig på.

  Bellman är så att säga det fundament som svensk verskonst utgår ifrån. Både musikaliskt och lyriskt.

  Ja, ja, jag vet att det finns dumskallar som inte håller med om det, trångsynta som inget begriper, lågpannor som knappast kan stava till poetens namn, än mindre framföra hans texter, kanske har de inte ens har lyssnat på hans geniala verk. Vem vet.

  Nåväl.
  Länge hade jag haft en tanke om att ge mig i kast med ekvilibristen Bellmans alster och översätta några av hans sånger och epistlar till jämtländska.

  Men jag hade gått som jamtkatten runt Bellmangröten utan att riktigt våga mig fram. Fanns tiden? Fanns modet? Och framför allt, fanns förmågan att något så när lyckas förlägga hans eminenta texter i en jämtländsk kontext?

  Eftersom jag befann mig på annan ort och eftersom jag inte kunde få speciellt många timmar vikariat hade en av de tre invändningar jag nämnde reducerats. Tiden fanns.

  Då var det bara modet och förmågan som återstod.

  Vad gällde modet kändes det betydligt mindre ”agasamt”(väldigt svårt) att sätta Bellmanbåten i översättningssjön när jag befann mig på annan ort. Jag kunde så att säga mer eller mindre ljudlöst smyga ner den i vattnet utan att någon skulle märka det.
  Sedan var det förmågan då.

”Skam den som ger sig”, ”försöka duger” och ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”, tänkte jag, där jag arbetslös satt i den hos min sambos tillfälligt inredda skrivarlyan.

  Jag hade förresten året innan, med gott resultat gett mig i kast med att transkribera Viktor Rybergs välkända dikt Tomten, och det hade gett mig både mera mod och insikt om att jag kanske skulle kunna ge mig i kast med denne Bellman.

  Tomten tog mig över ett halvår av vånda och vilja att få till någorlunda acceptabel. Det var och är den svåraste översättning jag hittills gjort. För den intresserade finns den publicerad här på min blogg.

  I alla fall valde jag ut de Bellmanlåtar jag skulle försöka mig på och det blev givetvis hans mest välkända och populära. Solen glimmar… Drick ur ditt glas, Gubben Noak och så vidare

  Bellman transkriberar man inte i första taget. Hans texter innehåller mängder av ord, rim och strofer. Inget tja la la la la där inte.

  Nä, hans texter är förlagan till dagens ordrika förortsrap, fast han satte orden till redan kända melodier. Covers skulle man kunna kalla dem, men vem som skrev originalmusiken är det idag ingen som vet. Men det spelar ingen roll.

Se bara på Epistel n:o 48, Solen glimmar… 22: strofer:

  ”Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommar-morgon 1769.”

  Afmålas är nyckelordet till den skildringen, den episteln. Det är idel beskrivningar vi möter: av människor i andra båtar, av det som timar på landbacken och, givetvis, av det som händer på den skuta där författaren befinner sig. Det är ett myller av intryck som kommer emot oss. Vi är med på färden. Sitter bredvid skalden. Hans pennkamera rullar för fullt. Ibland får vi också höra klockor som slår, människor som pratar och har sig och djurläten och andra ljud från de olika miljöer vi passerar.

  Genialt.

  Hur tar man sig då an denna skapelse, hur tog jag mig an den?

  Ja, själva båtfärden måste givetvis förläggas till Storsjöns vatten och det som upplevs från båten måste ha en anknytning till sjön.

  Färden, min färd, utgår från Brunfloviken och ut på sjön, under Vallsundsbron och till Andersön, där sällskapet tar iland för att äta och ta det lugnt ett tag, för att sedan bege sig hemåt.

  Det är vanliga människor det handlar om, ingen Ulla Winblad är med. Att idag ge henne en gestalt kunde jag inte, ville jag inte. De prostituerades synbart glamorösa och glädjefyllda liv, som det framställs i Bellmans berättelser, har de flesta idag insett är och var en lögn.

  Även hans övriga persongalleri med Mowitz, Jergen Puckel och andra finns inte heller de med i mina tolkningar. I var och en av mina skildringar är personerna utbytta och olika.

  Så här efteråt kanske jag skulle ha bemödat mig om en konsekvent hållning när det gäller persongalleriet men där gick väl gränsen för min tid och mitt tålamod. Och kanske förmåga.

 I alla fall, här är den, texten till min jämtländska tolkning av Bellmans epistel n:o 48.

 Musiker på inspelningen är inga mindre än Bo Lindberg på dragspel och gitarr och Lars Ericsson på bas. Mycket nöje.  Min version finns givetvis att avlyssna på Spotify.
Kopiera länken här eller gå in direkt på Spotify sök på Lars Persa.
https://open.spotify.com/track/0DMMbCGYrd9FQbDGJ24P3n

Blå å blank e heile sjön

Blå å blank e heile sjön

si vå fint han blaga

båten ligg der, vit å rö

alles neaför haga

kynnan ligg å hjært å mår

lugn, försektu mæra står

sola hæta, tia går

få e tökkerdann daga!

Lägg ti åran, börj på ställ

n Lars, n Sven å a Mona

kom n kuten, kom n Kjell

Tänkt dom færa ifrå a?

Lägg ti matsäckjen frami

skjut ut, sæn sätt dom se ti

n Kjell frys. ”Ta på tröja mi”

säg n Lars ”Du får lån a”

Motorn starta, han e ny

Känn, de lukt ta hägga!

n hunn skäll i Marieby

e kvinn, hu sol se mot vägga

I Håkansta, der kör n bil

på e brygg sitt ein å vil

snært så ha dom kördd e mil

de siller artut ti bäcka

Kom emot dom, kom nå shlag?

Er e båten hans Tore?

Spöa stick opp, dom ror drag!

Hör, han prata om fore!

Feck på ein, n stor n ein

shleit se, reiva va för klein!

Vå han svor, han nästan grein!

Auren e förlore!

Löft e flygplan, blankt å stort

gjär n sväng öve vika

muller, vesnes, de går fort

snært så sitt dom å fika

oppi veran ti e rör

her i båta neaför

sitt dom lugn å alles tör

ænelåns – ändå lika

Si mæ hamna, n Thomée!

snært så ske’n fell færa

skjuss turistan dit dom ske

ha’nt nå æne å gjæra

Hör, nu vissel’n! Lägg n ut!

mång sitt, naugur lut se ut

trångt för all vill sitte ut

fuhllt ta kvinnfolkj å kæra

Pyne brun, behöv int huk

läng dom stöjd å fåndere

man nu er a der te shlut

reis se högt opp i vere

”Glamusiken” håll på ställ

dæns på Sannviken i kväll

Fleir ske spæla, fleir kapell!

Dit de ber, dit ber e!

Tar ilann på Annersöjn

nu ske kaffe fell smaka

n Lars å’n Sven, dom sir ut nöjd

e tårt ha a Mona baka

täckt mæ vispgrädd, feit å vit

å nu får dom vårsin bit

”Vikken tur man fåldd mæ hit”

säg n Kjell når han smaka

Ett når tim tar dom å grill

korven, kötte å peran

grönsakran får den som vill

Et å njut ti finveran!

mæn sæn gett dom ge se heim

n Kjell får kör mest heile vein

a Lars, han sitt mæ illrö bein

aldrig går e å ler a

Fiskaran, dom kom tebaks

han dom feck, han sleit se

vikken otur, heile dan

ha dom rodd å leite

a Klara klaga: ”Klein e reiv”

n Tore sinnu, han vål lei’n

”Nästa gång får du stan heim!”

tyckje han gett säg te

Klocka fem e dom tebaks

tar ilann nea haga

”Å vå artut, vikken dag

nu kan ingen klaga!”

drar opp båten der han låg

kynnan ligg å hjært å mår

lugn, försektu mæra står

få e tökkerdann daga

Mæ råkes