Mitt möte med TED – från 6 3 1 via en dansk restaurang till en dresserad ren

Storsjöteatern 2016-09-17.

Möts 08.35 i foajén av idel volontärer som överräcker den blå konferenskittpåsen samtidigt som de visar var man kan hitta sin namnskylt. Den ligger på det vänstra bordet.

  Efter förnamn – mera personligt så.

  Sedan kaffe. Gott kaffe.

  Inser snabbt att jag inte direkt sänker medelåldern hos deltagarskaran. Inte heller bidrar jag med någon hipp, ny och oprövad outfit.

  Jaså, man har blivit gammal, far det genom min gamla skalle.
  Hm? Hm, hm?

  Förresten, vad fanns det nu i kittpåsen?

  En presentationsfolder av #gamechangingeventet, vilket tydligen är eventets namn, en svart MERI-keps, en dito pennhållare, en Toréns-penna, en svart TEDxÖstersundsmugg, en dito löskrage, fyra vita, tio-gånger-femton-centimeterstora, lappar, ett värdebevis på 400:- till Ramundbergets skidanläggning och en värdekupong på 25% som kan användas i Woolpowers nätbutik.

  Inte illa.

  Precis sådant som jag saknat, ”tänkte han sarkastiskt där han stod i foajén och försökte känna in stämningen.”

  Nåväl, ibland behöver man en present och då kan… nä, kanske inte.

  Lite mingel.

  Inte en djävel jag känner. Ingen människa heller. Fast det var ju inte därför som jag anmälde mig, jag ville ju kolla in hur TED skulle vara på riktigt, om det var som i filmklippen jag sett: superbt upplagt, inga långbänkar, tempo.

  Sitter så där på fjärde raden i salongen.

  Härjedalingen Stefan Hallgren kommer in och kör lite förhållningsregler: av med mobilen, etcetera.

  Värdinna, missar hennes namn, kommer in och kör lite sitt.

  Riktigt vad hon säger kan jag inte ta in. Lite Hallgren på Hallgren, överinformation. I alla fall för mig.

  På det en kvinna, missar också hennes namn, som ska få oss in the right mood, TED-mood: avspända och kreativa.

  Vi får rita av varandra utan att se ner på de för ändamålet avsedda lapparna och sticka en tumme i en lerklump och knåda den med de andra fyra fingrarna.

  Det blir något mitt emellan mindfullnessavkoppling och kreativitetsövning. Det ska handla om flow och hur man uppnår det. Bilden jag ritat blir förstås bedrövlig och min själ fastnar i den kyliga leran.

  Det slår mig att jag alltid kommer att minnas just den här lerklumpen. Ska den bli mitt kommande livs degklump, den som hindrar mig från att vara kreativ? Ska jag så fort jag släpper lös mina tankar för att nå flowet fastna i minnet av denna kalla lerklump? Och kan jag nu bli en ny Picasso? Knappast. Huu!

  Nu den första ”riktiga” TED:aren: 6 3 1 av Rasmus Nutzhorn

  Om hur det krävs sex misslyckanden och tre halvlyckanden och en succé innan man är nöjd, och att man måste inse att det dåliga och det halvdana är det vanliga och att succén bara är ett ögonblick innan man åter står där i uppförsbacken.

  Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är den gamla sanningen som säger att det tar tid att lära sig något och bli bra på det. Är det vägen som är målet… Eller? Tvärtom?

  Sedan danskan Mette Hellbæk som drivit en speciell restaurang i Köpenhamn. Alla råvaror har varit lokalt och giftfritt producerade. Hennes idé är att man inte ska ta mer än man ger till naturen och att detta även gäller i umgänget med andra människor.

  Det finns en liten religiös överton i hennes ”renlevnadsnit”. Hennes mycket stela och kontrollerade inträde och utträde från scenen förstärker det. Mår hon riktigt bra egentligen, tänker jag.  Men hennes idéer och koncept är tilltalande. Intressanta.

  Frihet ger lycka, verkar vara hennes huvudspår, men hur är det med hennes fri … nä, nu ska jag inte vara en sådan.

  Nästa inslag är en videoföreläsning från Syrien.

  En kvinnlig arkitekt lägger ut texten om hur arkitektur är helt avgörande för såväl integration som splittring i ett samhälle och kontentan verkar vara att man ska låta rätt arkitekter ”härja fritt” så löser man de flesta samhällsproblem. Kriget i Syrien är till stor del orsakat av segregeringen i städerna. De socioekonomiska orsakerna till detta lämnar hon därhän. Jag tycker hennes resonemang haltar en del.

  Nummer tre är amerikanen Robert Morris som visar att amerikanarnas historielöshet riskerar att rasera det amerikanska samhällets fundamentala institutioner, något som i sin tur skulle kunna bädda för en totalitär era. Detta hände i Romarriket och nu riskerar samma sak att hända i USA.
  Amerikanarna måste slå upp sina historieböcker i stället för att springa till Mcdonalds och bli feta och sedan dela en bild på Facebook på det som gjorde dem feta.
  Kunskap är bra. Historisk kunskap ännu bättre.
  Låter övertygande. Med tanke på Trumps väljarkårs historielöshet verkar hans linje mycket sannolik.

  Femte framförandet, efter en kort pianopaus under vilken en kvinna mycket inlevelsefullt framför en, som jag tycker, vacker låt men med alltför banal text, kommer en ren tillsammans med en rentämjerskan Ulrika Andreasson in på scenen.

  Hon berättar om hur man dresserar djur med morotsbelöningar och helt utan den traditionella piskbestraffningen. Tålamod och konsekvens är hennes linje.
  Vilket självförtroende! Jag blir nästan avundsjuk. Nä, förresten inte bara nästan. Så tveklöst!

  Hon övertygar och vi får hoppas att så många djurhållare som möjligt i världen vill och kan ta efter hennes koncept.

  Lunch, under vilken vi får testa de för mig nya glashållarna som man trär på tallrikskanten för att ersätta den tredje hand som de flesta deltagarna inte har. Några kras i mattan hörs, men med tanke på att vi är några hundra torde resultatet av testet vara acceptabelt. 

  Efter den är jag tvungen att avvika. Tyvärr.
  Det finns något mycket spännande och nyskapande över TED. To be continued, hoppas jag.

  Mæ råkes