I dag. Kallare. Nästan för kallt.
På gränsen.
Man borde stanna inne. Eller ta en
lång promenad. Vilket val?
Bilarna kämpar på. Trots kylan. Ger
inte upp i första taget. Nä, någon måtta får det vara på gnället. Sedan finns
det ju klimatanläggning.
I en av bilarna kör Holger, en
statstjänsteman på Solverket, en ny myndighet som regeringen tillsatt för att
hålla koll på solen. Så den lyser lagom starkt.
Det ska vara lagom i Sverige.
Det tycker alla. Svenskar alltså. De som ännu inte fått sitt medborgarskap, de
så kallade nysvenskarna, tycker att solen i Sverige kunde lysa lite starkare.
Som i Saudiarabien.
Men, nej, det tillåter inte
Solverket. Svenskarna behöver inte så stark sol. I alla fall inte på vintern.
Invandrarna brukar börja förstå det sedan de integrerats i det svenska
samhället.
Holger kör en Dacia, den rumänska
Renaulten. Billig, men ändå helt, för att inte säga mer än okej. Kanske lite
mindre säker i krocktesterna, men Holger har inte tänkt att han ska krocka.
Inte i dag i alla fall. Han känner sig trygg och säker i sin nyinköpta Dacia
Sandero.
Vad då, säkerhet. Okej, om Dacia
bara fått fyra av fem stjärnor i krocktestet, men den klarar säkert en smäll bra
ändå.
Dessutom tränar Holger regelbundet
på gym, så det ska nog gå bra, om nu någon klant skulle orsaka en olycka där
Holger skulle bli inblandad.
Men det ska Holger passa sig för.
Alltså för att bli inblandad. Han gillar inte att bli inblandad.
En gång blev han nästan inblandad i
ett terrordåd.
Han skulle åka med flyg från Åre/Östersunds
flygplats på Frösön, men planet kunde inte lyfta för att någon, säkert en arab,
hade ringt och sagt att planet skulle sprängas. Klart att Holger inte ville bli
inblandad i det. Vem vill bil det? Förutom terrorister då. Men det gick bra.
Falskt alarm. Säkert ett pojkstreck.
Bredvid Holger sitter hans fru
Anna.
Hon däremot känner sig inte alls
säker, när Holger kör sin nya Dacia. Och när Holger får en liten lätt sladd i
en av Östersunds alla rondeller, kan hon inte låta bli:
– Men Holger, är du säker på att
den här Dakkian verkligen är säker? Är den inte rumänsk. Har du inte sett alla
rumäner, eller romer som de kallas, som sitter utanför Coop och ICA och tigger.
Tänk om de varit med och byggt den här bilen? Känns det tryggt.
Holger blir lite irriterad på sin
fru:
– Men romerna får väl inte vara
med och bygga en sådan här rejäl bil, då skulle de väl inte sitta här och
tigga. Det krävs mer än en smutsig pappmugg, bra sittfläsk och lite mumlande på
zigenarspråk för att bygga en Dacia. Dachia
uttalas det, inte Dakkia. Lär dig det nu. För den här bilen tänkte jag att vi
skulle behålla många år. Minst fem, kanske sju.
– Men V70:en kändes då betydligt
säkrare. Och det var ju en svensk bil. Som är känd för att vara säker. Dakkia? Hur osäkert låter inte det?
Bara man ser någon av tiggarna vill bara kliva ut och lämna bilen och gå hem. Titta där sitter en! Kallt och
omänskligt. Konstigt att det är så bra värme i den här bilen? De verkar ju inte
behöva någon värme.
– Men lugna dig nu. Det är ju
fransmännen som bygger Dacian, Det är Renault som äger fabriken. Kan du inte
åtminstone lära dig att inte säga Dakkia. Daachia!
Ska det vara så svårt.
– Fransmännen! Renault! Minns du
inte den där R4:an vi hade i vår ungdom. Var den säker? Var den inte bara som
en plåtburk, som skulle blivit totalt mosad om man bara körde på en lite ekorre?
Det där med Renault gör mig inte lugnare. Kan vi inte åka hem nu. Nu vet jag
hur det är att åka i en Dakkia. Jag kommer i alla fall att gå till jobbet.
Eller åka buss. Du får ta Dakkian. Dessutom verkar den lite svårkörd.
– Svårkörd? Hur då? Det är en helt
vanlig bil. Man kör bara som man alltid gjort.
– Jag sa, verkar vara svårkörd. Och jag har väl rätt att tycka vad jag vill
om den här Dak-k-kian. Jag får också uttala det löjliga namnet hur jag vill.
Dak-k-k-ian! Så det så!
Vänta! Stanna! Jag såg Elisabeth
Rosling där vid konditoriet. Jag hoppar av här. Nu tar jag en fika med henne.
Holger stannar bilen och frågar:
– Hur ska du ta dig hem då? Ska jag
hämta dig. Du kan väl ringa när …
– Nä, jag går. Det bli bra. Ring
inte. Kör du din nya Dachia några varv. Den kanske blir säkrare med tiden.
– Men Anna, nu sa du ju rätt!
Dachia! Det är ju så man ska säga.
– Ja, jag kan väl om jag vill, man
är väl inte dum.
Hon slår igen passagerardörren och
ropar till sin väninna Elisabeth som tvärstannar och lyser upp när hon får se
att det är Anna som ropar.
Holger ser sin hustru och väninnan
försvinna in på fiket.
Anna har säkert rätt, tänker
Holger. Dacian blir nog säkrare med tiden. På sätt och vis.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar