Man ska skapa.
För mig gäller det
oftast en sång.
Men ibland också
ett inlägg här på min blogg. Men det är lite olika med det.
Ett blogginlägg kan
vara både kort och enkelt eller långt och komplicerat.
En sång däremot, kan
inte vara för lång eller för kort.
Är den för lång
beror det oftast att man vill berätta för mycket i en och samma sång. Då kanske
man ska skriva två sånger i stället. Men då blir det två snarlika låtar.
Inte bra.
Ett annat sätt att
angripa längdproblemet på, är att komprimera sången, stryka och ta bort det
minst nödvändiga.
Och kanske ”killa
några darlings”; ta bort uttryck och vändningar som man bara vill ha med för
att man tycker att man är så jävla förträfflig som textförfattare.
Att döda en
älsklingsrad är smärtsamt och kräver mod och insikt. Mod att gå bortom och
vidare och insikt om att raden inte hör hemma i den aktuella texten utan kanske
ska sparas till någon annan text, eller helt enkelt sorteras bort och gömmas
undan i de övergivna ordens garderob.
Älsklingsrader
brukar det inte råda brist på. Det kommer ständigt nya.
Och stör.
Som försöker
smyga sig in bland de mera passande fraserna. Det gäller att mota Olle i grind,
när de prövar sina listiga trick för att få vara med.
De korta låttexterna
då?
Ja, är en låttext
för kort blir den svår att framföra utan att man hunnit säga vad man ville säga.
Det är som att ställa
sig upp, klinga i glaset, harkla sig och sedan inte komma med mer än ett
avmätt: ”Jo”.
Vad då, ”Jo”? Var
det inte mera? tänker säkert publiken som får höra en innehållsfattig text.
Korta texter kommer
sig ofta av ren och skär lathet. Man har inte bjudit till tillräckligt.
Ja, men då får man
väl lägga undan texten ett tag då. Det finns ingen som sitter där ute i
stugorna och väntar på just den texten. Tro inte det.
Och den ska väl
vara bra? Visst vill du det? Din latoxe!
Egentligen kan man
lika gärna slänga texten. För nästa gång, kanske om ett halvår, när man hittar
den, visar den sig ofta inte vara speciellt bra. Och det var väl därför den
blev för kort.
Publiken då? Hur
ska man förhålla sig till den? Det är den svåraste frågan, när det gäller
texter.
Här finns det bara
en princip att gå efter. Det låter väldigt klyschigt, men den gamla devisen:
”follow your heart” står sig bra.
För börjar man jaga
texter efter publikens uppfattning om texter, då drunknar man snabbt i
mångfalden. Det finns ju så förbannat många smaker och åsikter om hur en bra
text ska vara.
Om man nu inte bor
i ett land som Nordkorea förstås, där är det lätt att vara textförfattare.
Texterna ska företrädesvis handla den store ledarens förträfflighet och/eller
om hur det är att bo i paradiset på jorden, d v s Nordkorea. Om man är lite
djärv kan även smyga in några nidrader om den stora satan i väst, d v s USA.
Här hemma i Svedala
är det betydligt svårare. Här finns det oändligt många åsikter om hur en text
ska vara. Och vilka medelmåttor som helst har dessutom rätt och fetmage att
uttala sig om en texts kvalitet.
Vissa vill ha lite
religiösa undertoner, vissa gillar underfundiga och vissa vill lyssna på
berättelser. Och så vidare.
Sedan finns det
folk som har mage att inte lyssna på texter alls.
Som textförfattare
känner man sig djupt kränkt, när man träffar på dessa, som jag skulle vilja
kalla, textterrorister.
Jag har en duktig
basspelande kompis som aldrig har lyssnat eller lyssnar på texter. När jag för en
text på tal, säger han bara lakoniskt:
”Jag brukar aldrig
lyssna på texten till en låt”.
Nä, det ska vara
basgångar, riff, bryggor, break och instrumentalsolon för att han ska höja på
ögonbrynen.
Va? Han är inte
lite uppkäftig den där kompisen. Som har fräckheten att negligera alla de
timmar som miljontals textförfattare suttit till sent in på småtimmarna på sina
påvra kammare i enkla lampors dunkla sken och våndats över hur man till exempel
rimmar på ”saffransfyllning”. Eller ”rälsslipers”.
Nä, han förstår
inte vilken möda som krävs för att för att få till en bra text.
Ja, menar, ett
bassolo kan väl alla som sett en basgitarr någon gång sno ihop på ett par
minuter.
Men försök rimma på
”mångsysslare”, så förstår ni vad jag menar!
Nä, nu blir jag
nästan förbannad, det är nog bäst att jag ger mig, innan ilskan får mig att
säga upp en viss lång och givande bekantskap.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar