Trettandagstöyn – fick jämtarna att börja drömma

Trettandagstöyn.

  En klassiker för varje jämte. Förr.

  Kom den inte exakt på trettondagen kom den någon av dagarna innan eller efter.

Och efter två, kanske två och en halv, månads bister och tjurig vinter behövdes verkligen denna andningspaus.

  Den var en köldbefriare, ett balsam för frostskadade, en välbehövlig lisa för jämtarnas frostbelupna själar och igenfrusna tankar.

  Den gjorde det möjligt för dem att åter se framåt. Att lyfta blicken och titta upp mot himlen utan att få massiv arktisk kyla kastad i ansiktet. Att utan nackproblem, på grund av isbemängt skägg, kunna se annat än de igensnöade spåren framför sig, när man moloken gick där och funderade på om livet var värt att umgås med.

  Den fick också det slocknande hoppet om en ny vår att ta tag i jämtarna. Man som kvinna.

  I många stugor hördes på nytt kvinnor lyriskt sjunga på gamla bortglömda försommarvisor. Malätna underkjolar, som hängts undan på vindar och i uthus, började besiktigas för att om möjligt lagas.

  Männen började gräva i grovsophögar under snön, för att om möjligt hitta den rakspegel med tillhörande rakkniv, som de, i vredesmod över att temperaturen närmat sig minus 37 den femte december, bestämt förpassat till glömskans domäner.

  Nu skulle här rakas.

  Nu fanns det hopp om att en rakning med tillhörande doft av Aqua Vera inte för alltid, på grund av evig sträng kyla, skulle visa sig vara utan framgång.

  Och var det inte flera av dem som sett kvinnor le? Något som männen sedan flera månader trodde hade blivit omodernt.

  Ja, trettandagstöyn fick jämtarna att, istället för att gå och hänga sig eller ta sig av daga på annat lämpligt och när till hands sätt, räta på ryggen och se fram emot en lång varm sommar, fylld av stinna hässjor och danslogar, dignande utterlinor och bärbuskar och till bristningsgränsen spända barmar och manslemmar.

  Allt skulle än en gång gro. Allt skulle än en gång spira. Allt skulle än en gång bli liv.

  Hej, vilken fröjd skulle inte århundradets vackraste sommar innehålla.

  Att trettandagstöyn kunde förebåda någonting annat var omöjligt för jämtarna att tänka sig.

  Två dagar senare, när trettondagstöyn hade klingat av och termometern för en månad framåt åter kröp in under minustjugogradersstrecket tystnade försommarvisorna tvärt. Letandet efter den gamla rakspegeln upphörde. Inköpet av en färsk flaska Aqua Vera sköts på framtiden. Underkjolarna hängdes in på vindar och i uthus för att malarna skulle få fortsätta att kalasa på dem.

  De välfyllda hässjorna, fångstredskapen, hinkarna, dansgolven, brösten och manslemmarna omvandlades till en bitterljuv dröm som bara hade råkat sammanfalla med just trettondagen.

  Men myterna och legenderna om trettandagstöyn levde vidare. Den var kanske trots allt ingen dröm. Den var kanske ändå något som de stelfrusna jämtarna ändå runt trettondagen upplevt.

  För hade inte n Simon till och med tagit sig ett tidigt påskbad på grund av trettondagstöyn?

Hade inte Lisa, nere i Oscars-gåln, blivit så till sig av den att hon på stående fot vid bakugnen diktat en sprillans ny visa, som det ryktades om att, till sommaren, skulle kunna nå första plats på Svensktoppen?

  Hade inte Märit, när hon under det befriande tövädret gått förbi Karl Orsas fjös, känt doft av Aqua Vera blandat med ladugårdens naturliga doft?

  Och när den klassiska trettondagsmarschen den tjugosjunde januari strömmade ut ur jämtarnas radiohögtalare, försvann hos en del tvivlet på att trettondagstöyn inte bara varit en hägring utan faktiskt upplevts.

  Fanns det en marsch som hette trettondagsmarschen borde det väl också finnas någonting som kunde kallas trettondagstöyn.
  I alla fall i Jämtland.

  Mæ råkes