Veronica med c och Mofjell med e

Allt är stilla idag.

  Kylan väntar. Snön väntar. Himlen väntar.

  Några enstaka bilar rusar vidare.

  I en av dem sitter Veronica Mofjell. Tvåbarnsmamma.

  Ja, hur kan man stava Mofjell med e och inte med ä, undrar kanske någon.

  Tidigare hette hon något så tråkigt som Persson. Veronika Persson. Hur kul låter det? Inte alls.

  När hon tog sitt nya namn hade hon just skilt sig.

  Från Peter. Barnens far.

  Hon ville starta om på nytt. Och då ingick namnet i konceptet. Gå omkring och heta Persson. Nä, nu fick det vara nog.

  Först tänkte hon byta till Molund, men sedan kom hon på, att hon en gång träffat en inte alltför snäll kille som hette Anders Molund och då slog hon snabbt tanken om att byta till Molund ur hågen.

  Hon ville absolut inte förknippas med den idioten, Anders. Hur skulle det se ut om hon gång på gång skulle vara tvungen att förklara för den som fick för sig att hon var släkt, eller än värre, varit gift med Anders Molund, att hon absolut inte hade med honom att göra. Hon skulle varje gång behöva ljuga och säga:

  –Va, vem är det? Har aldrig hört talas om någon som heter Anders Molund.

  Hon skulle inte vilja avslöja att hon bytt till sig namnet, för det skulle kännas så billigt på något sätt.

  Nä, sedan hade hon tänkt till några veckor.

  Åkt till Turkiet på solsemester med en väninna och tillsammans med henne hela veckan spytt galla över män, samtidigt som de funderade på om inte de turkiska strandraggarna ändå inte var mer att lita på än männen därhemma. De uppträdde då mycket mera resoluta än Pelle, Johan, Mikael och de andra mesarna på hemmaplan. Sedan såg flera av dem betydligt snyggare ut. Mörkt hår, mörka ögon. Fasta stjärtar. Och så vidare.

  Det var under den veckan som namnet Mofjell dök upp.

  En sen kväll när de två väninnorna lite vinberusade skulle gå och lägga sig på sitt rum, passerade de en dörr med en namnskylt som det stod Mofjell på.

  Veronika råkade se den och tvärstannade:

  – Du, Sara. Mofjell, skulle det inte bli bra?

  – Va, va’då Mofjell?

  – Titta på skylten, det står Mofjell på den. Det är det namnet jag ska byta till.

  – Ja, det blir nog bra, svarade Sara, men gör det i morgon. Nu vill jag gå och lägga mig.

  Nästa dag, när de två passerade samma dörr, var skylten borta. Man kunde se att det suttit en skylt på dörren, men att den skruvats ned.

  Det tog Veronica som ett tecken på att Mofjell inte skulle vara ett så vanligt namn att bära. Snarare ett intressant namn, som bara liksom kunde försvinna, men kanske en vecka senare dyka upp på ett annat ställe.

  Hon hade redan samma morgon ändrat stavningen på förnamnet och bytt ut det tråkiga k:et mot ett käckt och mera modernt, för att inte säga tufft, c.

  Veronica Mofjell, Veronica Mofjell.  Veronica med c, Mofjell med e.

  Så det så!

  Det hade varit den lyckligaste dagen i hennes liv. Och nu skulle hennes nya liv och identitet ta sin början. En händelse som ingen skulle kunna undgå att lägga märke till.

  – Kolla, där kommer hon!

  – Vem?

  – Veronica Mofjell!

  – Ja Whow! Henne skulle man bli bekant med. Kanske få ihop det med och, ja, du vet …

  – Nä, sån tur har man aldrig …

  Mæ råkes