Ni kommer ihåg.
Kvinnan i Systemkön i Kramfors. 82
år gammal, fast kände sig som 67?
Jag förutspådde att hon skulle få
en eländig nyårsafton med saknad, tilltagande lullighet och vemod.
Så fel man kan ha. Eller, jag kan ha.
Ni minns att hon försvann i
nyårsaftonskommersvimlet när jag stod där i kassan och betalade mina sex
jämtländska öl.
Men sedan blev ju hennes öde en
blank ruta, en gåta, en gissning hos mig. En dålig gissning, har det visat sig.
Hon hade efter de tre inköpta
vinförpackningarna på Systemet i Kramfors, glad men lite vemodig, gått ut bland
de nyårstörstande Kramforsborna.
Hon hade observerat den tiggande
romska kvinnan utanför Systemet, men inte gått fram och skänkt henne en enda
krona, utan i stället gått in i den närliggande och nybyggda Coop-butiken, där
hon inhandlat lite nötter, en påse chips och sex clementiner, attiraljer som på
något vis tillsammans med vin skulle lindra den ensamhetskväll som hon tyckte
sig se fram emot.
Men, när hon sedan skulle ta på sig
sina vantar utanför affären, kunde hon bara inte hitta en av dem.
Hon såg sig omkring, tittade bakåt varifrån
hon kom, gick in en sväng i butiken, frågade i kassan, gick ut igen och
nagelfor sina senaste uppehållsplatser, gick in på Systemet, frågade i kassan
där, men förgäves. Hennes ena vackra och av henne själv stickade vante var
spårlöst borta.
Lite modstulen skulle hon just bege
sig hem till den ensamma nyårskvällen, när hon på avstånd fick höra någon ropa:
– Elsa, Elsa! Hallå! Är inte den
här vackra vanten din?!
Hon vänder sig lite förvirrad om
och åtta meter bakom sig får hon se den nästan nyinflyttade grannen Emil komma
gående mot sig viftande med den förlorande vanten.
– Men å så bra, säger hon i det hon
tacksamt tar emot vanten. Var hittade du den?
– Den låg alldeles utanför Systemet.
Jag kände igen det vackra mönstret och tänkte jag skulle gå in till dig senare
i kväll och lämna tillbaka den. Det är verkligen en vacker vante du har
stickat, Elsa.
Har faktiskt tänkt be dig att sticka ett liknande par till mig,
men jag har inte kommit mig för än. Och sedan tänkte jag att du har säkert stickat
så många att du är less …
– Nej, men, oh nej, jag stickar
gärna ett par till dig, det är bara kul, det är ju liksom min hobby … Vilken
färg vill du ha på mönstret?
Emil trevar för en sekund i sitt
inre innan han säger:
– Ja, jag gillar ju rött, så det
vore väl bäst, men har du något garn av annan färg över, går det också bra.
Annars kunde jag ju köpa rött garn. Givetvis ska du få betalt för arbetet och
materialet.
– Inte är det så noga med det, men
jag har ju också en del mönster att välja på, ett med ett vinterlandskap, ett
med blommor … jag skulle vilja att du tog dig en titt på dem, så att du får det
du vill ha …
– Men, du Elsa, kan inte jag komma
in till dig i kväll och titta på dem? Min bror och hans fru skulle ju ha kommit
nu till nyår men de fick lov att stanna i Sundsvall hos min syster. De tordes
inte köra vidare, det är ju så halt i kväll.
Men nu måste jag handla färdigt … jag
kommer över runt nio. Passar det?
– Klart att det passar. Även min
syster skulle ha kommit, men så blev hon sjuk och … ja, du förstår, ljuger Elsa
lite skamset, innan hon ivrigt tillägger:
– Jag kan bjuda på lite … snacks,
som de säger, och kanske ett glas vin. Sen ska vi ju förstås titta på mönstren.
Jag har många. Kom nio, det passar bra.
Eller tidigare, om det blir bättre,
fast inte före åtta, jag måste ju göra mig nyårsfin, jag brukar julltid det …
Och Elsa promenerar salig hem i den
kramforska nyårsaftonen, sjunger en gammal discolåt av Donna Summer inom sig
när hon öppnar sin lägenhetsdörr, dansar wienervalsaktigt av sig sina bruna
skor, sin gula mössa och sin mörkgråa kappa och fyller för första gången på tre
månader upp sitt badkar med ångande vatten, som vore karet det vackraste i hela
Kramfors.
Den 82-åringa änkan, hon som känner
sig som bara 67, tvålar in sin så attraktiva kropp och sköljer av den, tvättar och
sköljer sitt blonda böljande hår, smörjer sina slanka och välsvarvade lemmar
med mjukgörande kräm, lägger ett diskret smink runt sina vackra blåa ögon och
på sina rosenfärgade kinder, tar på sig nyårstrosorna, nyårsstrumporna, nyårsbehån,
nyårsklänningen, nyårshalsbandet, nyårsbroschen och nyårskoftan, innan hon
entusiastiskt letar fram alla de stickmönster hon kan uppbringa ur sina gömmor.
Det här kommer att ta tid. Det här ska ta tid, tänker hon.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar