En änka, tre liter vin och ett nytt år i antågande

Kramfors. 30 december 2014.

  Hon står där i kön till kassan på Systemet. Jag ställer mig strax bakom. Så hör jag henne säga:

  – Ja, jag är faktiskt 82 år, jag.

  Jag förstår inte riktigt vem hon pratar med och hon vänder sig om och tittar på mig, som om även jag skulle vara inbegripen i hennes samtal.

  Hon är blond, kanske 1,60 och klädd i en lång mörkgrå tjock vinterkappa, blåa byxor, bruna kängor och en gul stickad mössa.

  Hon ser yngre ut än 82. Jag säger det till henne:

  – Du ser inte alls så gammal ut.

  – Nä, och jag känner mig mycket yngre, svarar hon. Minst 15 år yngre.

  En klassisk replik. Och känner man sig yngre, är det bra. Det är något eftersträvansvärt.

  Tvärtom. Inte bra.

  – Jag är bara 21, men jag känner mig som 47. Hur låter det?!

    Sen ska man nog se ut som man känner sig också. Så man slipper argumentera för sin sak, typ:

  – Du tror kanske att jag är 65, eftersom jag är flintskallig och har så trötta ögon. Men jag är faktiskt bara 53 och jag känner mig definitivt inte äldre än 35! Så det så. Mina bekanta brukar alltid säga att jag uppträder så ungdomligt.

  Och vips har mannen i fråga tjänat 20 år!

  Hur gammal tänker han bli? brukar jag tänka då. 138?

  Men tillbaka till kvinnan, hon som står i Systemkön i Kramfors. Hon som ser yngre ut än hon är och känner sig som 67.

  Hon har tre enlitersboxar med olika sorters vin liggande i sin korg.

  Förresten, kan man kalla det för box, när det bara är en liter. Är en sådan förpackning inte väl liten för att kallas för box? Skit samma.

  Kvinnan har kanske förstått att jag sett att hon har tre liter vin i sin korg, och därför säger hon till mig:

  – Ja, men för det mesta brukar jag bjuda bort nästan allt, när jag köpt vin. Det bara blir så.

  – Jaså, säger jag.

  Vad ska man annars svara?

  Sedan fortsätter hon lite överraskande med:

  – Jag är änka jag, han gick bort 15 år sedan, och någon ny karl vill jag inte ha. Nä, nu får det vara.

  Ännu en replik som är svår att besvara, men jag får ur mig:

  – Ja, det är säkert lugnast så.

  Och en misshandlande, sedan 15 år avliden man dyker på vippen upp i min hjärna.

  Alltså.

  Framför mig betalar en kvinna, som bjuder bort det mesta av sitt vin och inte vill ha någon ny karl, sina tre pappförpackningar med vin. Sedan går hon ut ur lokalen och försvinner in i nyårshandelsvimlet i Kramfors.

  I kväll sitter hon säkert ensam och ganska lullig framför TV:n och är redan klockan halv nio inne på den sista förpackningen vin. Tolvslaget kommer hon inte att vara med om, då har hon redan somnat.

  Och som hon längtar:

  Efter en man, som kan ge henne lite uppmärksamhet, som kan ge henne lite ömhet, som kan stryka med handen över hennes rygg och önska att de tillsammans ska ha ännu ett Gott Nytt År.

  Mæ råkes