Mankell inleder sin
självbiografiska bok Kvicksand med att beskriva det ödesdigra ögonblicket när
han får reda på att han drabbats av cancer. Givetvis, kanske man skulle kunna
säga.
För vad skulle kunna bli mer livsavgörande
än ett sådant besked?
Tiden blir med ens utmätt. Livets
längd blir gripbar. Evigheten förbyts i en tänkbar tidsrymd.
Men hur lång?
För några årtionden sedan var det
frågan om månader eller enstaka år, men idag kan det röra sig om flera år, till
och med mer än ett decennium.
Men vem vill veta?
Hellre då att springa upp ur en
skyttegrav mot en mur av kulor och exploderande granater, balansera på en vajer
spänd mellan två bergstoppar eller springa rakt ut i trafiken på en hårt trafikerad
gata. Då finns ändå möjligheten att evigheten ska fortsätta, när man efteråt,
trots de kanske låga oddsen, har livet i behåll. Tiden är fortfarande på ens
sida.
Men ett cancerbesked. Det gör att dödsklockan
obevekligt börjar sin nedräkning. Man kommer inte undan.
Man tvingas dock förhålla sig. Se
till att ljudet av klockans tickande inte överröstar allt annat, utan att man
långa stunder kan koppla bort närvaron av dess bila som sakta sänker sig mot ens
nakna nacke.
Och varför då inte summera sitt hittillsvarande
liv.
Det är det som Mankell gör;
berättar om de ögonblick, de händelser, de företeelser och de konstnärliga
uttryck som format den han idag är.
Som när han själv en kall vinterdag
i Sveg 1957 med ens blir medveten om sin egen existens; när han blir Henning
Mankell och ingen annan.
Som Johan Durchs tavla
föreställande kyrkoherden Gustav Fredrik Hjortbergs familj, på vilken de
dödfödda och redan döda barnen skyms av de ännu levande familjemedlemmarna.
Som när han i ”mörkaste Afrika” får
en pistol tryckt mot sin tinning, men som genom ett under ändå undslipper en
alltför tidig död.
Som när han som trettiosjuåring i
Salamanca, Spanien, en kväll får bevittna hur en servitör efter några klagomål
från en gäst, slänger sin välfyllda bricka i golvet, sliter av sig sitt vita
förkläde och lämnar den restaurang där han arbetar för att aldrig mera
återvända.
Som bakgrunden till Géricaults
tavla Medusas flotte på vilken en skeppsbruten manskaps- och
passagerarbesättning i veckor desperata tvingas överleva, vilket leder till
kannibalism och moralens totala förfall
Som när åtta unga, nygifta fiskare
och familjefäder boende på Jyllands nordspets 1862 offrar livet för att rädda,
några för dem helt främmande människor från en förlist båt.
Som när han får se en arresterad
tjuv i Lusaka, Zambias huvudstad, mitt i bortforslandet av honom, får i uppdrag
av den inblandade polisen, att gå och köpa ett exemplar av tidningen Times of
Zambia. Trots att tjuven har alla möjligheter att avvika kommer han till
Mankells förvåning tillbaka med ett exemplar av tidningen och bortforslandet av
honom fortsätter.
Som när …
Och minnena, berättelserna, tavlorna,
händelserna och människorna lämnar nya starka intryck hos läsaren. Innan har de
varit Mankells minnen, men nu blir de till läsarnas kollektiva minnen.
Men han berättar också, mitt i alla
minnen, om framtiden, den framtid som han bävar inför, på grund av det
kärnavfall som människan är på väg att lämna efter sig. Ett avfall som kommer
att vara en fara för tusentals generationer framåt.
Hur det går med cancern?
Jodå, han återvänder ibland till
behandlingen av den, men han håller den på behörigt avstånd.
Mankells Kvicksand är ett dokument
som övertygar, övertygar om den enskilda människans enorma möjligheter. Alla
kan om de vill göra skillnad. Varje individ har att välja mellan att bli ett rö
för vinden eller att själv ta tag i rodret för att styra skutan åt ett visst
håll.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar