Jakten på bra Lucia

”… ha en bra Lucia” slutade sms:et.

  Vad då ha? Vad då bra?

  Vad menade avsändaren egentligen? För vad är en bra Lucia?

  Hur många ljus har en sådan? Fem? Tio?

  Och håret? Vilken färg ska hennes hår ha?

  Hon borde ju vara italienskinspirerad, och då är det väl närmast kolsvart hår jag tänker på.

  Som hon i filmen Il Postino. Nu vet den där om Pablo Nerudas exil på Sardinien, där hans brevbärare och poesiadept lär sig vad metaforer och kärlek är, och med hjälp av det kan imponera på och fånga sitt livs kärlek, den vackra … ja, vad hette hon egentligen? Adepten gick det sämre för i slutet av filmen, men jag ska inte avslöja allt, om någon vill se den magiska filmen.

  Men tillbaka till Lucian. Som jag skulle ha, enligt sms:et.

  Kan man ha en människa, och kan man ha ett helgon. För det var ju det hon blev. När hon blev kanoniserad av påven. Vilken makt han hade. Och även har idag.

  Men människor kan man väl inte ha. Om man inte är slavägare förstås. Men det är ju inte jag. Och tänker inte bli. Det räcker med sådana. De som fortfarande har människor är för många så länge det finns en enda kvar.

  Men en bra Lucia kan man definiera.

  Om man vill ha en svensk, en ursvensk, Lucia, då borde hon väl vara blond, i Jimmie Åkessons stil. Germansk så det förslår.

  Annars kanske inte hårfärgen spelar så stor roll. Det är väl inte i håret det sitter, om Lucian är bra eller inte.

  Snarare då i ljusen, kanske i ljusens kvalitet. De får inte rinna och droppa ner i Lucians hår och ansikte. För då är det kört med hur hon ”står där, med ljus i hår” tidigt på luciamorgonen.

  Men vilka kvaliteter har själva Lucian då? Kommer med gott kaffe, goda pepparkakor och goda lussebullar?

  Här måste det nu komma ett brutalt avslöjande från min sida.

  Jag gillar inte alls saffransdoftande lussebullar. Jag föredrar vanliga bullar. Och jag tror att alla svenskar hellre äter vanligt vetebröd istället för torra saffranslussebullar. Annars skulle det väl finnas lussebullar året om?

  Nä, lussebullar är bullar som de flesta med nöd och näppe tvingar i sig, när de frambärs och serveras av ljusdrottningen Lucia, det gamla, för att inte säga uråldriga, helgonet från Sicilien. Utan henne skulle saffranskryddan vara glömd som brödkrydda.

  Men i olika grytor smakar saffran bra. Och i fisksoppa.

  Men tillbaka till ”en bra Lucia”.

  Icke-rinnande ljus, valfri hårfärg, pepparkakor och kaffe. Nu har vi börjat ringa in henne. Förresten henne? Kanske kunde det lika gärna vara en honom?

  En man. Utan ljus, pepparkakor och kaffe. En vanlig snubbe bara. Som man knappt lägger märke till. En som går ihop med tapeten. Vore det en bra Lucia?

  Fast då märkte man väl inte när han kom där, när vinternatten ”går tunga fjät”.

  Eller ska det vara hon ändå? Och då en riktig sexbomb? Men det är väl ändå att ta i. Det handlar om kultur nu! Lars!

  Ja, ja, ja.

  Men visst ja, hon ska ju sjunga också. Alltså borde hon ha en skaplig sångröst. Alltså en ljuskronakrönt, sjungande, kaffedoftande och pepparbaksbjudande kvinna.

  Där har vi henne!

  Men har ni märkt något? Jag har inte skrivit ett ord om hur hon borde vara, jag har bara svamlat om hennes ljus, hur hon skulle se ut och vad hon skulle göra.

  Eller han. 

  Alltså kan en bra Lucia vara vem som helst. Bara han eller hon kan låtsas, kan spela teater. Inre kvaliteter spelar ingen roll.

  Nu har jag förstått slutet på sms:et

  Och allt är påvens fel.

  Som vanligt.

  Mæ råkes