Vi fick på TV-nyheterna strax före
nyår se länsstyrelsens utsända göra ett hembesök hos en av de över 1800 i
Sverige som under fjolåret fick sällskapsdjursförbud.
Det var ingen trevlig syn som mötte
inspektörerna och reportageteamet: ett fallfärdigt hus med en fallfärdig
farstutrappa omgiven av och belamrad med allehanda skräp och bråte: gamla
tidningar, en skitig grå kofta, överfulla soppåsar, urblekta pappemballage m m.
Genom farstudörrens frostbelupna
fönster kunde de utsända se några övergivna kattungar. Hur det såg ut där de
instängda kattungarna tassade omkring fick vi inte se. Men med tanke på hur det
såg ut utanför den eländiga byggnaden behövdes det dock ingen mera utvecklad
fantasiförmåga för att förstå hur det torde se ut därinne. Djurägaren var inte
hemma.
Länsstyrelsens utsända öppnade den olåsta,
gistna dörren och en av kattungarna nosade sig försiktigt ut i friheten.
I nästa sekvens kom djurägaren hem,
men hur hon var klädd och i vilket skick hon var fick vi inte se, för då bröts
inslaget.
Djurskyddsinspektörerna
konstaterade än en gång att det var som det ofta brukade vara när de besökte
djurförbudsoffren: dessa hade skaffat nya sällskapsdjur som även de
vanvårdades. Att i det läget väcka åtal mot de ofta medellösa ägarna var inget
realistiskt alternativ. Alternativet var väl att, för djurens skull, göra mera
regelbundna hembesök hos dessa djurvanvårdare.
Det är hemskt med djur som vanvårdas,
var sig det gäller kinesiska angorakaniner som man för hand och utan bedövning
och medlidande sliter pälsen av, eller katter, hundar och andra djur som tvingas
vara sällskap åt utblottade och psykiskt skadade ägare.
I det första fallet finns det dock
alternativ.
Angorakaninuppfödarna kan avlägsna
pälsen med hjälp av någon typ av rakmaskin. De kommer att kunna sälja sin ull
ändå, kanske dock med en lite mindre vinst.
För de sällskapstörstande psykiskt
misshandlade människorna är problemet lite mera komplicerat. De har troligtvis
inget annat alternativ än att bryta mot lagen, och, så fort
djurskyddsinspektörerna beslagtagit deras vanvårdade djur, skaffa sig nya.
Vilket annat sällskap skulle de
kunna få?
Glada, käcka, altruistiska medmänniskor
som besöker dem varje dag och skapar lite mysig stämning i deras utkylda kyffen
eller skrotfärdiga husvagnar?
Medmänniskor som kommer och
serverar dem den nylagade julematen, spelar ett parti Fia eller Kinaschack med
dem, ser till att de får ställa sig i en varm dusch och sedan sätta på sig rena
kläder, sätter fram lite mat åt sällskapsdjuren som de i eländet för en stund
glömt, för att sedan slutligen lova dem att ”for ever” bli deras trogna
livskamrater?
Eller ger dem skattefinansierande
boende, där de ges den omsorg de behöver av utbildad personal, så att de
därefter i lugn och ro kan få den tid och koncentration som krävs för att ta
hand om ett eller flera sällskapsdjur.
Nä, i stället tar vi, som under
livets gång behandlats betydligt skonsammare än dessa samhällets olycksbarn, av
dem deras enda sällskap.
För djurens skull
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar