Från kvitto till biljett till servett …

Ett kvitto. Som vinden jagar utefter den snöklädda trottoaren.

  Det stannar för ett ögonblick upp, tänker efter. Undrar kanske om det ska fortsätta denna vindpinade färd tills det slutligen fastnar i en snöplogkant, i en ölandstok eller mot en husvägg. Kanske mot den i somras målade gråa husväggen som tillhör familjen Anderssons tvåfamiljshus. Men där vill man inte fastna, tänker kvittot.

  Vinden tänker ingenting utan blåser kvittot vidare, upp i luften, förbi Anderssons hus, vidare mot det gamla nedlagda slakteriet. Ingen idé för kvittot att spjärna emot.

  Vad står det på kvittot? Hur mycket är det på? 132:37?

  Var det kvittot som Lisa Engström fick när hon köpt Leksands knäckebröd, ekologiskt Bregott, krossade tomater, mjölk, lök, svartpeppar, lasagneplattor och 400 gram köttfärs?

  Ni vet, hon skulle ju bjuda sin nya bekant på middag den här dagen. Hon var nervös, det var så länge sedan hon sist hade en presumtiv älskare i sin lägenhet. Och hur gör man då?

  Provar kläder i en timme. De byxorna, den kjolen? Den blusen, den koftan? Svart eller  blått? Grönt? Måste städa. Bort med tidningshögen. Och soporna. Det vore pinsamt om de började lukta. Eller fortsatte att lukta. Visst luktar de lite redan?

  Men varför inte bara vara sig själv? Han får ta mig som jag är. Eller jag vet ju inte än om det blir något. Skulle aldrig ha gått in på Mötesplatsen. Det är säkert en sådan där idiot, som väninnorna berättat om. En som bara ljuger och låtsas.

  Men nu är det för sent? Gilla läget. Jag får vara mig själv. Men vad har man på sig då? När man är sig själv? Norrlands Guld sipprar in i hennes hjärna.

  Nä, är det en sådan som sitter framför sportlördag och dricker Norrlands varje helg, då får det vara!

  Rött vin till lasagnen. Lägger bort tidningen Land, annars kanske han får fel intryck. Inget fel på tidningen, men den är mest en vana. Från föräldrahemmet. Hon är väl ingen lantlolla för det.

Och han måste ju vara tolerant. Acceptera alla hennes sidor. Och hon hans? Svårt.

  Kanske är det inte ett kvitto ändå, kanske är det en biljett. Till biopremiären av Monica Z.

  Han, Erik Larsson, hade stämt träff med Elin Gustavsson, hon som bor med sin man och två barn i det gråa anderssonska huset, där kvittot, eller som det nu är: biobiljetten, inte ville fastna.

  De hade träffats på jobbet, börjat prata, dagarna hade gått, tycke hade uppstått, de hade träffats på neutrala platser på fritiden ibland, men det skulle inte bli något, men det blev ändå något, som det blir när tiden tillsammans med någon man tycker om tar över, börjar bestämma. Tills slut gav de efter, en kyss, två, hetsigare, och nu bio med en av hans låtsaskompisar Pär. Kul typ, han ville gå, det ska bli kul, sa Erik till sin fru, Anna. Säg god natt till Kristoffer före du går.

  Inga blöjor och nattvak. Inga trötta morgnar på skridskobanan, i skidbacken bakom Nässéns eller i det kalla badhusvattnet. Inget somnade i soffan framför tv:n och Madicken eller någon annan av Astrids.

  Bara de och nu. Och Monica Z.

  Hennes alkoholproblem störde inte alls, var inte alls viktiga. Alltför kort film.

  Men han och Pär tog en öl efteråt, det är ju så sällan som han kan ta sig ut. Visst var det okej, Anna?

  Eller är det inte alls en biobiljett som vinden föser vidare bort mot det nedlagda slakteriet, det kanske bara är en sliten servett som oanvänd legat och blivit alltför skrövlig i Gustav Anderssons jackficka. Ni vet, han som målade sitt tvåfamiljshus grått i somras.

  Han skulle slänga, den för honom obrukbara, servetten i en papperskorg, men vinden ville annat och iväg genom luften blåste den, stannade för en kort sekund två meter bort. Men Gustav brydde sig inte om att börja jaga den för att sedan, som den lojala samhällsmedborgare han trots allt var, med viktiga politiska uppdrag och allt, förpassa den till en papperskorg. Den kommer ju ändå att förmultna under snön innan våren och sedan skulle den vara borta, recyklad, naturen och livets gång, försökte han ljuga för sig själv, innan han gick in till näringslivskommitténs upptaktsmöte i Katasalen i Folkets Hus.

  – Tjänare olle, hur tror du det blir med de där lokalerna som vi pratade om förra gången, frågade       Gustav moderaten Olle Lindgren i det han hängde av sig sin mörkgröna vinterjacka i foajén.

  – Ja, vi måste titta på det där, fick han till svar innan Olle fortsatte med, men visst ska vi ha lite kaffe först. 

  Mæ råkes