En dörr till en trappuppgång. Den
har inte riktigt gått i lås efter att den senast öppnades. De boende i
bostadsrättsföreningen Lampan har haft problem med den dörren ända sedan fastigheten
ombildades till bostadsrättsförening.
Flera gånger har dörrfirmor tillkallats
för att justera den, men bara efter någon vecka har den varit likadan igen.
Om den som går igenom dörren drar
igen den efter sig är det inga problem. Men hur många gånger kommer folk ihåg
att göra det?
Det är väl bara Karl Nilsson som
bor ensam i ettan längst upp, som alltid drar eller skjuter igen dörren efter
sig så att den går i lås. Men, som han brukar muttra för sig själv:
– Man vet hur det är med folk, de
tar inte ansvar. Annat var det förr, och ju förr dess bättre, förbannade …
Därför kan vem som helst, nästan
när som helst, gå in i trappuppgången. Vem som helst kan smyga sig in och
uppför trapporna, stanna och lyssna utanför någon lägenhet, försiktigt trycka
ner handtaget för att konstatera om dörren är låst och, om den inte är det och
kusten är klar, smyga in i hallen och där förse sig med plånböcker,
mobiltelefoner, bilnycklar eller vad det nu kan vara som ligger i de boendes
eller besökarnas ytterplaggsfickor.
Idag händer detta. Klockan är fyra
och eftersom det är den tolfte januari har det redan blivit mörkt. Någon har
smugit sig in.
Tjuven, eller den som idag ska vara
tjuv, är redan inne i en av lägenheternas hallar. Det kommer att bli en enkel
match.
Det är många besökare i lägenheten,
för idag firar lägenhetsinnehavarna Anna och Bo Svelander sin trettioåriga
bröllopsdag. Många är bjudna och många har kommit. Festen har pågått i två
timmar och alla sitter i det relativt stora vardagsrummet och deltar i
presentöppnandet.
Paret har fram till nu fått en resa
till Rom av sina tre vuxna barn, en SPA-vistelse i Storhogna, en
rekonditionering av bilen, en surrealistisk tavla av den lokale konstnären
Sigvard Larsson samt en del smycken och konsthantverksföremål.
Nu avbryter Anna paketöppningen, för
att hon måste ha en bättre sax för att kunna öppna det sista paketet. Hon måste
gå genom hallen och in till köket där resterna av buffén står och där i den översta
lådan till vänster hämta en nästan alldeles ny och vass sax. Ute i hallen har
just inkräktaren börjat vittja ytterplaggsfickorna.
Tjuven blir helt överrumplad när
Anna helt plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen in till vardagsrummet. Han
blir ännu mera överrumplad när hon överraskad säger:
– Men Gustav, kommer du på besök
idag. Det var inte igår. Vad kul. Peter är hemma på besök. Då får ni träffas,
det måste vara mer än tio år sedan ni sågs.
Hittar du ingen galge till din
jacka? Ja, det blir ju lite fullt när man har många gäster, det är ju inte
varje dag som man firar trettioårig bröllopsdag. Kom, ska jag hjälpa dig att
hitta någon plats åt din jacka. Jaså, du visste att vi flyttat in till stan.
Men att vi firade trettioårig bröllopsdag, det tror jag inte du visste, men det
gör inget. Du Gustav är alltid välkommen hos oss, det vet du.
Gustav, som tjuven tydligen heter,
står helt förlamad när Anna Svelander, bästa gymansiekompisens mamma, går fram
till honom och börjar hjälpa honom med hans jacka som han i trans har dragit
ner dragkedjan på. I ena handen håller han två mobiler som han hittat i olika
fickor. När Anna får se dem, säger hon bara:
– Jaså, räcker det inte med en för
dig? Du är dig lik. Precis som när Peter och du skulle ut och fiska den där
gången, både kanot, jolle och roddbåt skulle det vara. Här har du en galge.
Häng av dig här nu, och ta dig lite
mat i köket, det finns nog en del kvar, sedan kommer du in till oss. Jag ska
hämta en sax, vi håller på med paketöppningen.
Hon lämnar Gustav åt sitt öde,
hämtar saxen och återvänder till gästerna.
Gustav tar av sig jackan och
skorna, lägger tillbaka de stulna mobilerna i de fickor han tror han hittade
dem i, går och fyller en tallrik med plockmat för att slutligen i vardagsrummet
förena sig med de andra i gratulationssällskapet.
Nu är han ingen tjuv längre.
Det var väl skönt.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar