Ful gubbe och T-Röd

Den nakna rönnen i silhuett mot en ljusblå januarihimmel. Termometern visar -3,8 °C .

Klockan 10.06. Bilar river i tystnaden utanför fönstren. Sliter i de frusna vägbanorna. Njuter av att äntligen få känna hård is under sina däck. De blöta vägbanorna står dem upp i förgasarna.

  Så vid den lilla dammen, ni vet den som ligger strax bortom den enorma björken i Ängelparken.

  Nä, inte Engelska Parken, den som Owe Törnqvist sjöng om. Den ligger i Uppsala och det är en helt annan stad. Det vet ni ju.

  Eller kanske var Engelska Parken bara ett påhitt från Owes sida. Den kanske inte finns och aldrig har funnits. Det får vara hur det vill med den saken.

 I alla fall kommer en tolvårig flicka gående.

 Hon ska för första gången denna vinter pröva de skridskor hon för nästan två veckor sedan fick av sin mamma i julklapp. En domherre lämnar buskaget som växer alldeles bakom bänken som står intill dammen.

  Flickan ser att det är en domherre. Rött bröst. Även talgoxarna känner hon igen. De har gult bröst.

  Någonting har hon i alla fall lärt sig i skolan. Fast ska sanningen fram var det hennes morfar som lärde henne känna igen domherrar och talgoxar.

  Hon sätter sig på bänken och tar på sig de nya skridskorna. Vita. Men inga konståknings med taggar längst fram. Vanliga skridskor.

  Hon glider lite osäkert ut på den nyfrusna alldeles orörda och absolut blanka isen. Lite trevande. Men sedan gör hon en sväng och allt känns välbekant. Fast bättre. Bättre än med hennes gamla skridskor.

  Hon åker i tio minuter. Sedan måste hon vila sig. Hon sätter sig på bänken. 

  Skir vit ånga lämnar hennes mun där hon sitter och försöker lugna ner andningen. Hon känner sig frisk. Luften gör henne frisk och sund. Det känner hon.

  Ser ni inte hur ung, frisk och sund hon ser ut där hon denna morgon sitter på bänken bredvid dammen?!

  Men då kommer det en ful gubbe gående genom parken. Ni vet en sådan där som man inte kan lita på. Speciellt inte om man är en skridskoåkande tolvårig flicka. 

  Men hon har sin mobil. En Iphone. Nästan fulladdad.

  Den fula gubben har sju dagars skäggstubb, ett par nästan helt trasiga kängor, säckiga bruna byxor, en fodrad skitig utnött läderjacka och en svartgulrandig halsduk. 

  Halsduken tyder på att han kan vara ett AIK-fan. Men vi vet inte. Det kommer inga hejarramsor ur hans mun denna morgon.

  Men igår kväll? Hur var det då? Satt han under sina täcken i sitt källarhål och vrålade AIK-ramsor innan han somnade?

  Fast i vår lilla stad. Är det verkligen så smart att vara AIK-fan här? Det verkar nästa lite onödigt.

  Mannen går lite ostadigt. Man skulle kunna tro att han är berusad. Kanske är han också det, så här redan klockan halv elva en söndagsmorgon. Tagit sig en ”dram” ur en T-Röd-flaska. 

  Det kan inte ha varit så roligt. Eller gott.

  Förresten, vad är speciellt roligt eller gott när man dåligt klädd, huttrande och ensam går genom en nästan öde park klockan halv elva en söndagsmorgon?

  Flickan har aldrig druckit T-Röd. Men hon har sett sin mamma hälla det i Trangiakökets brännaren när familjen varit på utflykt. Hon, pappa Peter, mamma Linda och brorsan Max. Hon vet inte att man kan dricka T-Röd. Vet inte hur det smakar.

  Evert, som den ostadiga mannen heter, ser henne sitta på bänken och styr sina steg mot den. Här har han sitt villebråd.

  Men lugn. Han är snäll. Egentligen. Men ful.

  – Hej, min lilla söta flicka, inleder han i det han stannar tre meter till vänster om henne. Det där med lilla och söta var väl att ta i, men det kan bli så när man inte är så van att konversera tolvåriga nyligen skridskoåkande flickor. Evert är inte så van.

  Marie-Louise, som ni nu får veta att flickan heter, svarar inte. Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till situationen.

  Hon ser sig omkring. Tittar bort mot familjens radhus femhundrameter bort. Ser att grannen är ute och försöker skotta bort den tre dagar gamla och tre centimeter tjocka snön på baksidan av sitt radhus.

  Ska hon svara? 

  Vad har mamma sagt? Vad har pappa sagt? Vad har hennes lärare sagt? Vad lärde hon sig på värdegrundsdagarna? Likabehandlingsdagarna? Vad har hon läst på Facebook att man ska göra om man en vacker dag möter en ful gubbe.

  Han är ju ful. Titta bara på hans ansikte. Fårat, gammalt och slitet. Se på kläderna. Inte slängde han in dem i tvättmaskinen igår inte. Hängde dem på tork. Nä, nä.

  Fy fan, vad ful han är. Tänker hon. Men hon säger inget. Han skulle nog bli arg, om hon …

  Och dagen är vacker. Snart ska solen komma fram. Några moln har redan färgats ljusgula av den uppgående solen.

  Ful gubbe. Vacker dag. Allt stämmer. Men vad ska hon säga? Eller göra?

 – Nähä, fortsätter Evert, du är förstås stum. Som alla söta flickor är, som inte blir hysteriska och börjar skrika. Stum som den där björken, den här morgonen.

  Han pekar uppgivet mot den enorma björken, samtidigt som han börjar gå för att sedan vika av mot hyreshusen på norra sidan om parken.

  Marie-Louise ser den fula gubben avlägsna sig. Hon har börjat frysa lite. Tar av sig sina nya skridskor och går hem till familjens radhus.

  På vägen hem tänker hon på T-Röd. Vilken förträfflig uppfinning. Eller kanske snarare upptäckt. Vem var det som upptäckte T-Röd? Det måste hon googla på.

  Bra för människor som fryser. Bra för människor som vill värma sig själva eller sin mat. Som vill koka kaffe.

  Fula som vackra.

  Mæ råkes