Det är lite grinigt. Kylan biter
och himlen hotar med att bli molnfri och sänka temperaturen ytterligare.
En smal man, absolut rätt utrustad
för stickwalking, d v s klädd i svart tajt skaljacka och svarta skalbyxor, tuff
svart mössa, mörka solglasögon och illgröna gympaskor, skyndar förbi med långa
snabba steg.
Han kan vara kusin till
spindelmannen.
Snart får stadens invånare se honom
akrobatiskt och utan hjälpmedel bestiga rådhuset, klättra ända upp till tornet
för att där ta sig in och sätta igång en helt egenkomponerad klockspelsmelodi.
En melodi som för tankarna till de strejkande lantarbetarna på den Italienska
Poslätten under trettiotalet, eller till den ensligt belägna pizzerian Quattro
på den norr om Sicilien belägna ön Salina.
Melodin är alltså en blandning av
italienska kamplåtar som Avanti popolo och Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan,
den sistnämnda en italiensk låt som under många veckor ockuperade svensktoppen för
fyra decennier sedan.
Hör ni inte vilken klang rådhusets
klockor har? Fast ljudet dämpas en dag som denna av den obevekliga kylan, som
inte alls verkar längta till Italien eller till någon annan plats än där de råkar
befinna sig just nu.
Kan han inte låta oss sköta det
här, verkar det som om klockorna tänker, när de utan framgång försöker förringa
”the stickwalkers italian song”.
Låt oss spela våra vanliga genuint
jämtländska dängor, som Jämtlandssången, Jamtlandstaus och Vår lilla stad.
Varför ska du komma här och ställa till oreda.
Italian song? Vad är det för påhitt
i januarikylan? Är det inte dags för dig att dra nu. Din fru väntar med
nybryggt kaffe.
Jaså, du har ingen fru. Men
flickvän då? Jaså, ingen sådan heller. Aha, nu börjar vi förstå varför du behöver
praktisera stavgång, klänga omkring på rådhuset och spela egenkomponerade
italienska visor på oss. Du vill bli av med en del ångest.
Pröva mindfulness i stället, det
sägs vara bra. Eller sätt dig framför TV:n och se sportsöndag med en missande
Ferry, ett förlorande handbollslag och vad det nu kan vara. Stick, innan vi
börjar vägra klinga.
Men Örjan, som killen,
stickwalkern, heter, hör inte vad klockorna tänker, därför fortsätter han med
en av Mozarts klassiska fugor.
På klockspel. Kan det verkligen
passa?
Plötsligt bryts vintertystnaden av
att en nyss uppstigen kvinna ropar upp till klockorna mitt i inledningen av
fugan.
– Vad vackert ni spelar idag. Inga
lokalpatriotiska, för att inte säga lokalpatrioidiotiska, visor alls. Skönt. Kan
ni spela Beethovens femma sen. Bara för mig. Snälla klockor.
Kvinnan som förresten heter
Belinda, har inte sett att det är Örjan, the stickwalker, som spelar, utan hon
tror att klockorna denna kalla januaridag, tagit kommandot över både
framförande och repertoar och styrt över den till att innehålla helt nya låtar.
Men så får hon syn på Örjan långt däruppe. Hon höjer rösten ett snäpp och
nästan vrålar:
– Jaså, är det du som spelar? Vad
duktig du är. Spela på. Fortsätt.
Örjan som, när han fått syn på
Belinda, för några ögonblick tystnat med sitt klockspel blir helt salig av
lycka när han hör Belindas uppskattning av hans musik. Det är nästan så att han
håller på att ramla ut från rådhustornet. Men i stället för att göra det ropar
han tillbaka till Belinda:
– Tack, tack, tack, you made my day.
Men Belinda hör inte riktigt vad
han ropar:
– Vad sa du? Vill du hänga med mig?
Vart då?
– To the end of the world, ropar
Örjan samtidigt som han skjuter fast ett rep i rådhusfasaden och svingar sig
elegant ner för att ett ögonblick senare stå mitt framför en storögt gapande
Belinda:
– Hur gick det där till?
– Ja, inte vet jag, svarar Örjan,
men ner kom jag. Eller hur? Nå, hur blir det med vår resa?
– Resa?
– Ja, resan till världen ände.
Som jag frågade dig om.
– Hm, var det det du frågade mig
om? Ja, vi får väl se. Vi måste väl planera lite först. Kan vi inte gå och ta
en kopp kaffe. På Edenbos. Nybryggt. Du ser ut att behöva det. Kan gissa att
det inte finns någon därhemma som du kan dela en sådan kopp med. Eller hur?
Örjan skruvar lite generat på sig:
– Nja, jag vill inte gå in på det
så här snabbt, men visst vore det gott med en kopp kaffe. Nybryggt.
Och nu är de på väg.
Sida vid sida går de mot Edenbos.
De har redan börjat planera sin resa till världens ände. Ingen av dem har varit
där. Det känns spännande.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar