Låt den komma, vi är ändå inte beredda

Det ryktas, det antyds, det sägs. Att den äntligen är på gång.

  Den som får denna vinters elproducenter att torka sina tårar, så smått börja dra på smilbanden och hoppas på för deras bolag stigande aktiekurser,

  som får husägare vars hus värms av direktverkande el att oroligt flera gånger i timmen syna elmätarens ökade aktivitet och konstatera att bonussemesterresan till Kroatien är i farozonen,

  som får uteliggarna att uppsöka närmaste container för att se om inte de mera välbeställda ändå inte fick ett nytt täcke i julklapp och därför förpassade det gamla till byggcontainern som ändå bara står där halvfull på gatan utanför deras bostadsrättlägenhet,

  som får klädaffärernas ägare att börja fundera på om inte det ändå var för tidigt att sänka priset på vintermössorna, tumhandskarna, tjocktröjorna och dunjackorna redan i slutet av november,

  som får alla snökanonsskötare att dra en lättnadens suck och börja hoppas på att kunna ta ut en veckas välbehövlig kompledighet och åka på en sista-minuten-tripp till sol, sand och paraplydrinkar på Kanarieöarna tillsammans med Olle och Berit i Västerås,

  som får jobbcyklarna att uppgivet i högen av bra-att-ha-kvar-utskick leta efter stadsbussarnas senaste busstidtabell,

  som får högstadie- och gymnasieeleverna att utstöta ord som ”satan”, ”fitta” och ”kukjävlar” samtidigt som de messar någon kompis för att fråga om han eller hon fortfarande tror att det går att gå i tygskor vid - 16° C utan att frysa fötterna av sig,

  som får de ultimata köldhatarna att febrilt börja söka sig in på resesajter för att till våren eller sommaren så billigt och snabbt som möjligt kunna kompensera sig för den förödande arktiska iskyla  som nu obevekligt kommer att drabba dem,

  som får termometrarnas oanvända minustemperaturer och den nästan oanvända kälen att skratta högt av glädje över att äntligen få göra någon nytta,

  som får de klimatskeptiska att lugnt konstatera att allt tal om växthuseffekt bara är svammel och fantasier,

  som får resten av människorna att på allvar hoppas på halvmeterdjup snö och längta efter de vårkänslor som brukar avlösa den.

  Men vinterkylan bryr sig inte om människornas funderingar. Den har aldrig hört talas om växthuseffekt, direktvärmande el, snökanoner eller tygskor.

  Den ler åt människorna och lägger sina iskalla händer på deras kinder och pannor, jagar in dem i lägenhetsvärmen sedan de snabbt dragit i sig och fimpat sina balkongcigarretter, och blåser sin obevekligt inträngande andedräkt mot dem, så att de måste svepa sina halsdukar, kragar och vinterjackor ännu tätare runt sina halsar och kroppar.

  Mæ råkes