Snön är trött idag. Hela
gårdagskvällen och natten har den slitet med att lägga ytterligare tio
centimeter till det redan fallna snötäcket. Man förstår att den kan känna sig
tung av allt detta fallande. Tänk er själva, att hålla på att falla i mer än en
hel natt! Vem skulle inte bli trött av det?
Nu ligger den där och surar. Är
vrång och tö.
Är ni nöjda nu? Verkar det som om
den frågar oss. Förbannade människor.
Så fort jag ligger där, börjar ni
trampa ner mig i grusmodden.
Och sedan kommer ni med era spadar,
plogar och skopor för att förpassa mig till någon smutsig snöhög eller
grusblandad plogkant. Hur kul tror ni att det är? Att ständigt bli trampad på,
att ständigt bil förnedrad och undanskuffad till de negligerade snöprovinserna,
där jag sedan i månader ska ligga och vänta på att smältpatrullen kommer
marscherande med sina plusgrader och sin dagsmeja.
Jag skulle tro att det bara är de
som bor på era äldreboenden som riktigt kan förstå hur jag har det? De har ju
också blivit undanskuffade för att ligga och vänta på sin hädanfärd.
De kan förstå mig.
Men ni andra, ni som kör omkring i
era koldioxidspottande stadsjeepar, som gör att vår tillvaro ständigt hotas, ni
förstår inte alls. Ni bara svänger in vid macken, tankar full, kväljs för ett
kort ögonblick av bensinångorna och kör vidare.
Men jag har mina kompisar, som jag
ibland kan uppbåda till att hämnas på er.
Storm, Orkan, Skyfall. Låter de
bekanta?
Det ni gör mot mig hämnas de
tusenfalt. Och ni har ingen chans att undkomma. Tänk på det nästa gång ni är på
väg att trampa på mig, nästa gång ni tar fram en skyffel, nästa gång ni svär åt
mig.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar