Så stod vi då där,
min Opel och jag, bredvid Ede magnifika kyrka framför en frostbelupen skylt med
den knappt skönjbara texten ”Ej fordonstrafik”.
Vad då ”Ej
fordonstrafik”? Hur skulle vi då komma fram till slutmålet: Ede hembygdsgård?
För om Ede hembygdsgård
överhuvudtaget existerade måste den finnas i slutet av den
knaggliga väg som
så brutalt underskattades av den skylt som sa ”Ej fordonstetrafik”.
För var brukar väl
hembygdsgårdar finnas om inte just i slutet av sådana vägar. Nära kyrkan,
check. Lite avsides, check. I en, på vintern, vinterprydd lantlig idyll, check.
Och – i slutet av
en knagglig väg, check.
Alla de fyra
viktigaste hembygdsgårdsplaceringskriterierna var uppfyllda.
Jag fick lust att
fortsätta in på vägen men visioner om spruckna oljetråg och havererade
hjulinställningar fick mig att tveka. Jag var på vippen att fråga min Opel om
vad han trodde, men eftersom jag nästan aldrig fått något svar från honom på mina
frågor avstod jag.
Han förstår nog
ändå, tänkte jag. Det var ju hans oljetråg, hans hjulinställningar.
Eller var det tänkt
att man skulle gå sista biten? Men Opeln då? Förresten såg jag varken bilspår
eller avtryck av människoskor på den då välkända och till och med kanske ökända
vägen.
Alltså. Det var fel
väg. Det låg ingen nyligen uppvärmd mysig hembygdsgård i slutet av den då
hatade vägen. Förbannat.
Kyrkan var alltså felplacerad. Likaså slutet av vägen och
den lantliga idyllen. Alla dessa hade så att säga hamnat på fel ställe i
förhållande till Ede hembygdsgård.
Bittert,
konstaterade jag och min Opel att livet inte alltid var som det borde.
Men vi hade ju sett
den stora skylten i mitten av byn Ede. Och det var ingen skylt vilken som
helst. Den var stor, ja, modell större än stor. Ordet Hembygdsgård var skrivet
i svarta bokstäver på vit reflekterande botten. Skylten smalnade av till en pil i ena änden. Och vi hade följt denna anvisningspil ända
fram till ”das bittre ende” där vi nu befann oss.
Vad hade gått
snett? Fanns det ytterligare skyltar? Flera mindre, oansenliga, kanske av träd
skymda skyltar?
Mina erfarenheter
av timslång jakt på hembygds- och bygdegårdar visste att sådana kunde finnas. Men
fanns de även i denna då gudsförgätna plats?
Svetten började …
nä, nu överdriver jag. Ingenting började lacka, utan jag och min Opel backade
in på planen framför kyrkan och vände på oss.
Skulle vi köra
tillbaka, återvända till den stora skylten, göra om resan från den för att se
om vi passerat någon dold, illa tilltygad eller otydlig skylt med en
bokstavskombination som kunde tydas till ordet hembygdsgård? En skylt som
skulle lösa mysteriet med Edes försvunna dito. Kanske var det den enda
lösningen, den enda vägens politik.
Vi, min Opel och
jag, påbörjade den mödosamma och i våra ögon helt onödiga tillbakafärden,
bittert förbannande alla Offerdals nuvarande, kommande och tidigare verksamma
skyltmästare.
Men då, efter ca
tjugo meters färd, fick vi anledning att bittert ångra vår galla över Offerdals
skyltmästare.
För vad får vi då
se om inte en oansenlig, visserligen frostbelupen men fullt läslig skylt med
det numera med eufori förknippade ordet ”Hembygdsgård”!
En vision av hur
Ali Baba kände sig när han uttalade det förlösande ”Hembygds … ” jag menar … ”Sesam
öppna dig” kom för mig och min Opel. Kyrkklockors dån tycktes ljuda. Änglarna
himmelska sång om Ede Hembygdsgård hördes i den kalla vinternatten. De
marschaller som trots allt kantade den väg vi nu anträdde tycktes lysa så
starkt att solen, om det varit dag, skulle ha rodnat över sin oförmåga att
överglänsa dem.
Ingen
blåsorkester eller röd matta mötte oss vid slutmålet, men det var det ändå i triumf
”mein Opel und ich” anlände till Ede hembygdsgård.
Och tyckte jag inte då, att jag hörde ett litet belåtet brummande
från min Opel innan den nöjd tystnade och ställde sig på bästa tänkbara plats
utanför Ede hembygdsgård?!
Vad som sedan där timade
får ni fråga Kjell-Erik Jonasson om. Det var han som anlitat oss
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar