Jorden gick inte under. Det måste ha varit en övergående
undergång. Men är inte den ständigt pågående … så vad var egentligen nyheten?
Många är säkert besvikna och tänker: Jaha, då var det bara
att ta nya tag. Tills nästa förväntade undergång. Tills någon i en avlägsen
grotta hittar en kvarglömd obegriplig kalender vars tecken tyder på att … och
så kan de domedagstroende börja hoppas igen.
Den här gången, den här gången, då … nu ska världen få se vem
som hade rätt.
Synd bara att alla som skulle få se redan är utplånade när de
ska få se. Då är det väldigt svårt att se. Omöjligt skulle jag vilja påstå.
Många verkar tro att de kan fortsätta leva efter undergången.
De bygger en betongbunker, beväpnar sig med tunga handeldvapen och hamstrar vita
bönor, krossade tomater, Campbell's soppor och diverse tilltugg.
De tänker vara smarta och lura undergången. Tji fick den,
tänker de, när de efter undergången kryper upp ur sina bunkrar för att beskåda
den av sot, damm och bråte övertäckta marken.
Slår kanske på ett leende och utbrister:
”Ha, vad var det vi sa. Ni skulle ha gjort som vi.
Klantskallar. Men nu är det för sent. Skyll er själva. Nu ska här levas livet!
För oss som var förnuftiga nog, smarta nog, att lura undergången. Och vi har
mat som räcker i minst tre månader. Tre månader extra! Hör ni vad vi säger,
dumskallar, tre månader extra! Vad har ni, där ni ligger begravda under någon
omkullvält traktor, nedfallen gran eller i något raserat hus? Ingenting. Ha!”
Rolling Stones har inte heller gått under. Fast flera av
bandmedlemmarna har försökt i 50 år.
Den som försökt mest är väl Mr Richards. Trots ett decennielångt
heroinmissbruk, tankbilar med Jack Daniels, kedjerökning och avancera
palmakrobatik har han inte lyckats.
Okej, han ser ut som en köttfärslimpa i ansiktet, sjunger
som en hes zebra men han står fortfarande upprätt på scenen och drar sina riff.
Ibland rör han också på sig.
Ron Wood, en som försökt nå undergången framför allt med
hjälp av alkoholhaltiga drycker, såg fräschare ut än på länge när han äntrade
scenen vid deras 50-års jubileumskonsert i New York för någon vecka sedan. Att
döma av hans muskulösa armar såg det nästan ut som om han köpt ett gymkort på
Gold’s.
Mick Jagger då?
Som vanligt mager och pigg. Skuttande, hoppande, snurrande,
ropande, hojtande, klappande, viftande. Vad han går på och har han gått på under
alla dessa år är en gåta. Kan tänka mig att en äldreminister är nyfiken på det.
Om alla sjuttioåringar kunde behålla formen så pass skulle man kunna spara en
del inom äldreomsorgen. Vad kan vara för livselixir han stoppat i sig,
Jagger-pojken?
Eller krävs det ett stoneshårt liv med ”sex, drugs and rock’n’roll”
för att kunna orka rocka loss när man närmar sig 70? Har de drogliberala,
hemska tanke, alltid haft rätt?
Men Charlie, mannen bakom trummorna, han som enligt legenden
levt näst intill ett syndfritt liv, borde inte han då för länge sedan ha rasat
ihop till en torr dammhög? Om nu vilt leverne är en förutsättning för ett långt,
friskt liv.
Ingenting stämmer. Domedagsprofeterna har fel.
Läkarvetenskapen har fel. Medan Rolling Stones har rätt.
Hädanefter är det mottot: ”Ha stoneskul och dö
gammal” som gäller.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar