Måste till verkstan, hade glömt...

Han ligger där bredvid henne, hans sista ”erövring”. Känner sig ganska nöjd, visst är hon fin. Och hon kunde de flesta konsterna i sängen. Trevlig. Charmig. Vacker.

  Han ser henne komma naken ut från badrummet.

  – Du är vacker, säger han så ärligt att hon inte ska känna det minsta tvivel om att han verkligen menar det.

  Hon ler, går in i köket, rotar i kylskåpet:

  – Vill du också ha ett äpple, kommer det från henne. Jag blev sugen på ett.

  – Nä, det är bra.

  Så naturlig, tänker han. Inga krusiduller, inget krångel, rak. Precis som det ska vara. Jag kanske skulle bjuda henne på middag? Ute.

  Fast, vi får väl se hur det utvecklar sig. Sedan var det ju Maria, hon som han inte riktigt gjort slut med. Han måste ta tag i det. Och Mia på jobbet. Vilken tjej! Synd att hon har en… det kan kanske…

  – Vad ligger du och tänker på? frågar Helen, i det hon tar en tugga av äpplet efter återkomsten från köksregionen.

  – Nae, tänkte bara på att jag skulle ha lämnat in bilen. Jag tror ta me’ fan att det var idag, jag skulle göra det. Måste kolla.

  Han kliver upp, fiskar upp telefonen ur en av byxfickorna, öppnar den och börjar bläddra.

  – Måste du göra det just nu? kommer det lite surt från henne. Kom och lägg dig istället, så kan vi mysa lite.

  – Ja, men jag sa ju det, jag tror att jag ska lämna in bilen idag, ska bara kolla.

  Han är inne få Fejan och ser att Mia hört av sig: ”Kan vi träffas i dag på lunchen, vi kan ta det vanliga stället. Klockan ett?”

  – Det var i dag jag skulle lämna den, jag måste göra det innan den helt stannar. Du får ursäkta.

  – Ja, men är nu på direkten, kan du inte…

  – Jag ska bara bekräfta att jag kommer, fick ett meddelande igår, de vill att man ska bekräfta… annars tar de något akut istället.

  Han skriver till Mia: ”Bra vi syns då.”

  Och han känner sig glad och upprymd. Äventyret fortsätter.

  Han kastar sig ner på sängen och börjar smeka Helen.

­  – Men ta det lugnt, säger hon lite irriterat, ta det lugnt, vi kan väl bara ligga här och mysa.

  Naä, hon var nog inte som jag trodde, tänker han, snart kommer något projekt hon vill ha hjälp med. Tapetsering, målning eller…

  – Du, har du tänkt på de här tapeterna? Visst skulle det vara bra om man bytte dem mot några ljusare?

  – Naä, de här är väl bra, de passar ju bra till möblerna.

  – Jo, men nu var det inte det jag pratade om, jag tror det skulle bli bättre med ljusare i en liknande färg, det skulle bli mycket ljusare då, det känns lite väl mörkt nu.

  – Jo, det kan du ha rätt i. En sms-signal från hans mobil befriar honom från ytterligare prat om tapeterna. Han kliver upp och kollar mobilen som han lagt på det lilla bordet vid fönstret.

­  – Förbannat!

  – Vad är det?

  – De vill att jag ska komma med bilen redan klockan elva, om jag kan. Det är visst någon som blivit sjuk, men de ska försöka pressa in den ändå.

  – Men måste du verkligen det. Avboka, ta en annan dag, en annan verkstad. Stanna här hos mig…

­  – En annan verkstad? Fattar du hur länge jag hållit på för att hitta en verkstad jag verkligen kan lita på?! Jag skulle aldrig lämna den till någon annan. Och de har varit så schyssta mot mig… och klockan är redan halv tio. Jag måste dra. Tyvärr. Vi kan väl träffas en annan gång, när jag har mera tid.

  Hon svarar inte utan tittar avmätt mot taket.

  Han sätter sig bredvid henne och stryker henne över kinden.

  – Bli inte sur nu. Jag säger ju att vi kan träffas en annan gång, en helg.

  – I kväll då? frågar hon prövande. Du sa ju igår att du skulle vara ledig flera da’r.

  Vi skulle kunna gå på bio, jag har inte sett den där nya Almodóvar-filmen.

  Han har börjat klä sig. Bara tröjan kvar. Det går snabbt.

– Jo, det skulle vi kunna, men jag ska hem till min mamma en sväng och hjälpa henne rensa i förrådet någon timme, så det kan bli lite tajt.

  – Igår sa du inget om det. Då sa du att du var helt ledig.

  – Jo, men det är jag ju också, men det här är ju bara lite smågrejer. Verkstan hade jag glömt och det här med mamma tar bara någon timme. Och vi hade bestämt klockan halv åtta i kväll, så det blir ju mitt i filmtiderna.

  Du jag ringer dig senare, säger han, i det han tar på sig jackan, nu måste jag skynda mig.

  Och ut genom dörren till det befriande trapphuset och in i hissen.

  Han tittar på sin mobil och ler. ”Kan vi inte tillbringa eftermiddagen tillsammans, jag kan låtsas att jag fått lite migrän, vi skulle kunna gå på den där utställningen jag pratade om!”

”Perfekt!” blir han sms tillbaka.

  Äventyret fortsätter. En ny chans.

  Mæ råkes