Ja, visst var det skönt när dammar brast … (episod 2)

Jag promenerade.

  Temperaturen var runt nollan och regnet, eller den regnblandade snön, hängde i luften. November helt enkelt.

  Jag hade försökt lura hem min gamle vän till mig, men eftersom väglaget för cykling innehöll både fallolyckor med tillhörande konvalescens och bilpåkörningsmassakrer med medföljande blommor, bröl och begravning vägrade han. Att gå var för honom otänkbart.

  Då fanns det bara en kvar att välja på: Jag.

  Och vis som jag är insåg jag att jag i denna kväll skulle nå mitt mål och min vän bara jag anträdde färden. Ett steg i taget så att säga.

  Stegen blir till metrar av avverkad sträcka, som blir till kilometrar av dito, som till slut blir till framme! Visdomen svek mig inte heller denna gång.

  Väl där knackade jag på hans fönster och han kom ut till den låsta ytterdörren och öppnade.

  Sedan följde elvaprocentig imperial stout, popcorn, rödvin och en imperial till. Ett försök från honom att tjuvladda ner Tyrannosaur, en engelsk film som jag tycke vara så bra att jag ville se om den. Förtroligt och roligt snack om det mesta vi gemensamt upplevt. Ett antal Youtube-klipp med Marc Knopfler, Rolling Stones med flera.

  Vi avslutade kvällen, eller natten, med Queens gamla musikvideor.

  Och det var då dammen började brista.

  Så välgjorda, så påkostade, så välklippta, så suveräna. Jag kände mig helt lyrisk. Jag återupptäckte dem och insåg att de skulle stå sig i all evighet. Milstolpar helt enkelt.

  Klockan blev strax efter två, the party was over och jag begav mig lyrisk ut i novembernatten.

  Och det var då dammen definitivt brast. Miraklet skedde. Halleluja!

  I min skalle dök nämligen en för mig okänd melodi upp tillsammans med frasen: ”Det finns… det finns snö, det finns hus, det finns träd…” och så vidare.

  Och direkt förstod jag också att dammen brustit. Befriad slet jag upp min mobil, satte på röstmemot och började nynna den melodi som jag mirakulöst hade upptäckt, medan jag lite planlöst irrande trevade mig fram mot min enkla boning.

  Missade jag denna inspelning skulle jag gräma mig hela mitt resterande liv, kändes det som.

  Jag gjorde för säkerhets skulle tre inspelningar innan jag var hemma och väl där gjorde jag ytterligare en. Sedan lyssnade jag igenom den sista och kunde konstatera att jag fått med det viktigaste utan att för den skull slå Tommy Körberg i skönsång.

  Samtidigt insåg jag att dammen som brustit gjort den text som låg på bordet framför mig obrukbar, passé och död. Den hade varit den damm som stoppat miraklet som innebar att jag kunde gå vidare ”mot nya djärva mål”, som en valaffisch en gång deklamerade.

  Nu ligger låten där i min mobil. Textens anda andas i min själ. Jag behöver bara sätta mig ner och börja.

  Det kan bli bra. Den kommer att bli bra. Inget krångel, bara bra.

  Kanske som ett mirakel. Eller kanske Miraklet med stort M.

  Men, överdriv inte nu Lars. Ta det lite lugnt. Den kan bli ganska bra i alla fall.

  Mæ råkes