Pages

söndag 13 november 2016

”Let’s make Sweden democratic again”

Söndag. Klockan är halv två. Har just vaknat.
  Nä, jag vaknade klockan halv tio också. Lite bakis och dödstrött efter en mycket trevlig kväll i tre glada vänners lag.
  Jag klev upp och fikade, men sedan var jag tvungen att lägga mig på soffan i vardagsrummet och avnjuta den nyss bortgångne Leonard Cohens sista platta ”You want it darker”, vars texter kretsar kring hans förestående död och de livsfrågor han aldrig fått några svar på.
  Men det blev många fler Cohenlåtar innan jag på nytt vaknade. Jag måste sovande ha hört en stor del av hans produktion. Spotyfi hade bara matat på, låt efter låt. Men för mycket Cohen kan det aldrig bli.
  Så kan det gå när man rumlar runt och är wild and crazy till fram på småtimmarna.
  Min gamla kropp tål inte den prövningen lika bra längre. Återhämtningen tar liksom längre tid.
  I alla fall började vi kvällen med att hemma hos mig äta, dricka och lösa de flesta världsproblem som just nu finns på mångas agendor.
  Trump kom givetvis upp.
  Vi enades vi om att han ändå skulle få bli USA:s nästa president, eftersom han enligt amerikanernas valregler vunnit. Alternativet fanns liksom inte. Demokratin måste fungera demokratiskt, med majoritetsstyre och så vidare.
  Fast det är klart, amerikanarna skulle ju kunnat göra som de svenska riksdagspolitikerna.
  Komma överens om en ny typ av demokrati, där drygt 40 % kallas majoritet och där en majoritet kallad ”de rödgröna” med drygt 40 % av rösterna, får styra ohotad av den andra majoriteten, kallad ”Alliansen”, som knappt fick 40 % av rösterna vid det förra valet, bara de lovar att Alliansen, om den vid nästa val får drygt 40 %, får styra ohotad av de rödgröna i fyra år.
  Fiffigt va!?
  Förr, när majoritetsstyre betydde mer än 50 %, måste det parti eller de partier som bildade regering ha stöd av minst 50 % av riksdagspartierna. Men nu slipper riksdagspolitikerna bry sig om det.
  Man leker riksdag på ett nytt sätt, samtidigt som man inte företräder dem man är satta att företräda, nämligen minst 50 % av befolkningen.
  Taskspeleri skulle sådant kallas i många andra sammanhang.
  Det var sådant som Hitler höll på med och som han använde sig av när han utan verklig, det vill säga femtioprocentig majoritet i den tyska riksdagen, kom till makten, vilket så småningom banade väg för ett förödande andra världskrig.
  Och det finns flera exempel i historien där liknande har skett.
  Putin och hans parti är också bra på att taskspela för att få regera.
  Hur vi löste det världsproblemet?
  Vi enades om att i fortsättningen bara rösta på de partier som håller det klassiska majoritetsstyrets fana högt, d v s…
– Men vänta nu, hasplar helt plötsligt Jesper ur sig. Då finns det ju bara ett parti att rösta på? SD? Alla de andra partierna är ju inblandade i majoritetsbedrägeriet. Det skulle mycket till innan jag lägger min röst på de främlingsfientliga idioterna!
  Vi två andra höll med.
  Och nu satt vi alltså där med ett nytt problem i våra knän. Det fanns ju Feministiskt initiativ och andra småpartier förstås.
  Men vi lät frågan bero och kastades oss in i några mera lätthanterliga problem, som kärlekens väsen, livets mening och själens obotliga ensamhet.
  Riktigt vad vi då kom fram till minns jag inte, men diskussionen vi förde var innehållsrik, nyanserad och stringent, och vid nästa träff är jag säker på att vi kommer att närma oss dessa problems kärnor.
  Sedan bar det av till staden Östersunds olika utskänkningsställen.

  Mæ råkes



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar