Jag hade länge burit
på en damm av vilja, idéer och möjligheter utan att få dammen att brista. Den
hade bara fyllts på och trycket på dammväggen hade ökat.
Jag kan tänka mig att min hjärna, såväl dag
som natt, i lönndom arbetat med bristningsproblemet och säkert också försökt
skicka signaler som skulle kunnat ha hjälpt mig att spränga dammen. Men
signalerna hade inte nått fram, jag hade inte varit mottaglig och dammen hade
stått där än mer stadig och intakt.
Men under natten till lördag brast dammen.
Jag hade mellan fyra och sju på eftermiddagen
försiktigt druckit två Brooklyn lager i min ensamhet i soffan i vardagsrummet,
medan jag samtidigt surfat runt på Fejan och putslustigt kommenterat inlägg och
delningar som bekanta och vänner skrivit. Jag hade fått några gilla och kände
mig ganska nöjd.
Egentligen borde jag väl i stället ha tagit
tag i den låttext som låg och surade framför mig på bordet. Men den fick
förgäves ligga där och surna till ännu mera.
Jag var så oförsiktig med den att jag till och
med ställde min dator rakt på den. Inte undra på att jag tyckte mig höra den
halvkränkt gny.
Ja, men du själv då, tänkte jag, du blir ju
aldrig bra.
I över ett år har jag försökt att uppfostra
dig till att bli det jag hade tänkt mig att du skulle bli, en förbannat bra
låttext. Men förgäves.
Du är ju omöjlig!
Jag kände mig klar med dig en gång, men insåg snabbt
att du bara hade gamla schabloner och redan använda formuleringar att komma
med.
Du kunde väl ha bjudit till lite mera?!
Sedan lämnade jag dig ifred ett halvår och
tänkte du skulle bli bättre om du fick ligga till dig, men när halvåret gått, kunde
jag missmodigt konstatera att du var en av de mera tjuriga texter jag träffat
på. Och jag har ju uppfostrat några låttexter i mina dagar.
Därefter gjorde jag ett sista försök som
innebar att jag utsatte dig för en omfattande och ganska brutal hjärntvätt:
strök det som inte höll, lade till nya formuleringar och rim, stramade upp
fraseringen, och så vidare. Jag försökte till och med ge dina ord, rim och
rader en passande melodi.
Och så en dag tyckte jag att du än en gång äntligen
var klar. Okej för att melodin inte riktigt passade, men du hade blivit rumsren.
Nu får du duga, pustade jag ut, bara för att
nästa dag finna dig så medioker att en text som bara innehöll trallande och
gutturala läten skulle slå dig med hästlängder.
Då fick det vara nog.
Jag lade dig på soffbordet och insåg bittert
att du i bästa fall kunde bli en låttext som gick att använda som ljudlöst
tankeexperiment någon gång när jag totalt fantasilös stod i duschen och inte för
mitt liv kunde komma med något bättre att ockupera mina hjärnceller med.
Så du
fick negligerad ligga där på soffbordet och snyfta.
Men skyll inte på mig, det var ditt fel!
Klockan hade då blivit halvåtta och jag besökte
tvättstugan, plockade tvätt ur tumlare och torkskåp, vek ihop den, återvände
och lade in den i de lådor och skåp respektive plagg var tänkt skulle ligga.
Sedan bar det av till en kär vän som bor några
kilometer bort.
to be continued…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar