Sportstuga – ett sätt att finnas till

Sportstuga.

  Hur låter det? Märkligt på något vis. Lite nedvärderande, skulle jag vilja påstå.

  Fick ta del av en sådan när jag i förra veckan besökte den historiskt tungt belastade ön Gotland.

Min vän Nike hade köpt en åtta tusen kvadratmeter stor tomt och på den stod också en sportstuga från 70-talet.

  Den var rödmålad, ungefär sex gånger åtta meter, hade svart plåttak, bestod av ett kombinerat kök och allrum och två väldigt små sovrum som bägge knappt rymde två ordinära sängar. Takhöjden i stugan uppskattade jag till 2,20 m.

  Och det är väl när man besökt en äkta sportstuga man förstår var begreppet sport kommer in.

Det är en sport att trivas i en stuga med den planlösningen och den takhöjden.

  Det krävs mera än bara ”kaffe och doppa och radio med Thore Skogman” för att citera några rader ur Owe Törnqvists sextiotalsdänga Wilma, för att stå ut i en sportstuga en hel helg.

  Det krävs en tålmodig fru som utan gny står och svabbar av tallrikarna i några på den minimala diskbänken stående tvättfat, efter att först med stor möda och för hand burit in det vatten som arbetet kräver.

  Det krävs också att man inte har anlag för klaustrofobi och är beredd att backa undan när någon av de övriga inneboende eller någon besökare försöker förflytta sig i eller mellan de minimala rummen.

  Till sist krävs det också att man antingen har kraftigt nedsatt hörsel eller hörselproppar för att slippa ligga sömnlös på grund av de övriga sovandes stön och snarkningar, när väl nattfriden sänkt sig över den nejd där stugan är uppförd.

  För en sportstugas konstruktion utmärks av att all form av isolering i vägarna saknas. Att innerväggarna skulle vara isolerade kan man bara glömma.

  Och för att verkligen trivas i en sportstuga måste man göra det till en sport att vistas i och omkring den.

  Man måste njuta av att organisera de verksamheter som bedrivs i eller i direkt anslutning till stugan.

  Man måste ha ett brinnande intresse för att skapa ett personligt vistelseschema för de inblandade.

  Man, i det här sammanhanget­, är pappa Bosse, som för övrigt jobbar på Svenska Spel i Visby. Här är hans schema:

  Sonen Kalle äter frukost medan dottern Annika går på toaletten, läs: utedasset. Sonen Kalle avslutar sin frukost i och med att dottern Annika återvänder från dasset för att påbörja sin frukost. Pappa Bosse håller sig hela tiden undan och sågar ved medan mamma Ulla tar en promenad med familjens hund, som av nödvändighet är av mindre modell, förslagsvis tibetansk spaniel eller toypudel. Efter frukost lyssnar sonen Kalle på sina favoritlåtar i väl isolerade hörlurar i det ena sovkrypinet medan dottern Annika återgår till att läsa veckans sommardeckare i det andra sovkrypinet. Under tiden hämtar pappa Bosse för ovanlighetens skull diskvatten till mamma Ulla som samtidigt svär över det alltför svåra korsord hon försöker lösa.

  Och så går det på, hela helgen.

  Parallella skeenden, som bara avbryts av mutter eller skrik när någon i familjen missat tidpunkt, plats eller både och för någon aktivitet i det rigoröst planerade vistelseschemat.

  I bilen hem från sportstugan utbrister som vanligt pappa Bosse entusiastiskt:

  – Sportstugan är kittet för vår familj. Eller hur? Vilken tur att jag fick tag i den?!

  – Jag tror jag ska åka och hälsa på Maria i deras sommarstuga nästa helg, svarar dottern Annika lakoniskt.

  Mamma Ulla säger ingenting och inte heller sonen Kalle, som är fullt upptagen med att i sina hörlurar, blundande, lyssna på sina senaste musikfavoriter.

  Mæ råkes