Några gotländska ”bondläppar” sitter
i klassiska strandstolar på en sandstrand och småpratar:
– Lätt å vinne, myser en av dem plötsligt
till.
Är det så? På Gotland? Är det ett
win-win alternativ, en win-win ö? Man har vunnit redan när man fötts där och
kan dessutom peaka med att ”vinne på kejno”?
Jag såg inte till några
lottskrapande infödingar när jag i förra veckan besökte den mytomspunna och
historiskt tungt belastade ön.
Däremot såg jag en mängd
nedläggningshotade utskänkningsställen, milslånga och av slit och möda drypande
och krypande stengärdsgårdar, en mängd svettdoftande utdikade myrar och ett antal
ståtliga men makligt snurrande vindkraftverk.
Dessutom, och givetvis, en uppsjö
av fårskockar som desperata försökte verka lika stora och därmed lika lukrativa
som de miljonhövdade nya-zeeländska fårhjordarna.
– Dette er lett å finne på Gotland,
skulle jag vilja säga.
Och platt, platt, platt. Var på
denna ö skulle man, utan GPS eller karta, kunna få en klargörande överblick? En
befriande vy? Fasta hållpunkter att ta ut riktningar mot?
Ingenstans.
Inte ens på öns högsta punkt,
Lojsta hed(83 m ö h), kunde man höja sig över mängden och blicka ut över
vidderna? Gotland är en vyförgäten ö? Ändå bor det över femtiotusen människor
där.
Hur är det möjligt?
En av öborna upplyste mig om
att många emigranter hade valt Gotland i stället för ”Staterna” på den tiden det
var populärt för sverigefödda att emigrera. Landskapet hade varit ett alternativ
för dem som bara haft råd att lösa halv biljett på Amerikalinjens hoppingivande
skepp.
Man kom i alla fall iväg, en bit bort
från eländet, till något nytt. Alternativet till att mönstra av mitt ute på
Atlanten blev Gotland? Så varför inte.
Där fanns sjöar och träskmarker att
dika ut och odla upp, massvis av sten att använda till gärdsgårdar och
boningshus, och får att hålla. Bättre än att sitta på en mager teg i Småland
och långsamt tyna bort.
På köpet fick man en rafflande
historisk bakgrund att vara stolt över.
På söndagseftermiddagarna, efter
gudstjänsten, kunde man inför tillfälligt tillresta från fastlandet, berätta om
1200-talets gotländska dominans över norra Europas handel och sjöfart. Försynt
skryta över att Visby och Gotland på den tiden ägde handeln från S.t Petersburg ända till Biscaya.
Fortsätta med att skildra
digerdödens bestialiska härjningar bland gutarna i byar och gårdar runt 1351.
Kanske i hjärnsläppseufori dra till med att så mycket som 95 % av befolkningen
strök med i vissa delar av landskapet.
Berätta om liklukten, de hemska bölderna,
sjukdomens snabba förlopp, flagellanternas desperata men fruktlösa självplågeri
för att blidka den store guden, för att om möjligt få tillbringa ytterligare några
år i den jämmerdal som jorden då säkert sågs som.
Detta kunde toppas med en
bloddrypande och hjärtskärande skildring av Valdemar Atterdags brandskattning
av Visby den 27 juli 1361. Man kunde inflika detaljer som att 1800 dåligt
tränade och uselt utrustade gotländska bönder plågsamt fick försmäkta när de
förgäves försökte försvara Visby mot en armé av välutbildade och välutrustade
tyska legoknektar, vars antal i den aktuella drabbningen bara reducerades med
300.
Avslutningsvis kunde man måleriskt beskriva hur
Valdemar himself efter striden ställde ut tre stora silverfat på Visby torg, i
vilka de besegrade förnedrande fick lägga allt vad guld, silver och värdeföremål
de kunde uppbringa ur sina gömmor.
Med vidöppna munnar skulle de
besökande förundras över det som berättats, innan de brådstörtat seglade hem
för att så snabbt som möjligt bekräfta för vänner och bekanta att det som sagts
och ryktats om den mytomspunna ön Gotland, inte bara var sant utan
överträffades med hästlängder, för att inte säga fårlängder.
När då nygotlänningarna förstod
vilket outplånligt intryck deras berättande gjort på besökarna, skulle de i
tacksamhet lovprisa Amerikalinjens alltför dyra biljetter som ju tveklöst var
den yttersta orsaken till att de fått möjlighet att imponera på de tillresta.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar