Jag ser rött, byxrött

Det är tidig höst.

  Jag ser honom just när han försvinner in på järnvägsstationen.

  En typisk gubbe.

  Ni vet, helskägg, grå löjlig keps med något skrivet på, en grön Fjällrävenjacka, under den, uppe vid halsen, skymtar man en rutig skjorta och en mörkblå halsduk, bruna, grova kängor och knallröda jeans.

  Va? Illröda jeans?

  Nu måste det blivit något fel?

  En gubbe med … nu har han väl ändå missuppfattat en del. Tror han inte att han är en gubbe? Tror han att han kan lura sin omgivning med ett par störtröda jeans? Nä, nä, nä, mig och mitt sällskap lurar han då inte.

  Jag såg honom för ett kort ögonblick, men bilden av hans skrikande röda byxor dröjer sig kvar på min näthinna.

  – Ska jag gå och säga till honom? frågar jag mitt sällskap, som förstrött tittar efter tågtider i sin mobil

  – Vad då? säger hon.

  – Vad då?! Såg du inte gubben? Han med de extremröda byxorna?

  – Nä, jag satt och kollade efter när Stockholmståget skulle gå. Vad var det med honom då?

  – Vad var det med honom, vad var det med honom, vad var det med honom?! Han hade chockröda jeans? Och det fast han var – g u b b e! Minst sextio. I övrigt klädd som en gubbe men så jävligt röda jeans! Det går bara inte ihop. Tror han att han är något? Någon speciell?

  Jag gör en ansats till att öppna dörren, lämna bilen och rusa in på stationen i det jag säger.

  – Jag ska ta me’ fan gå in och säga till honom att han ta me’ fan får ge sig. Komma här med vrålröda jeans. De jeansen är ovärdiga en man i hans ålder.

  – Men hejda dig nu, utbrister mitt sällskap, och tar tag i min högra arm. Han får väl gå klädd hur han vill.

  – Så ta me’ fan heller, och min hjärna fylls av bilder från det gigantiska torget i Pyongyang, fyllt av hysteriskt marscherande nordkoreanska soldater omgivna av en mångtusenhövdad flaggviftande entusiastisk publik. Ordning och reda. Inga röda jeans på 65-åriga gubbar. Disciplin.

  – Han är väl en sån där konstnärstyp, tillägger mitt sällskap.

  – Konstnärstyp? Blir man målarkladd, en Picasso, en Renoir eller en Renault bara för att man tar på sig ett par överdrivet röda byxor? Jag kan garantera att den där lilla konstnärsfjanten aldrig har hållit i en pensel, och än mindre i en plantå.

  – En plantå? Menar du en pannå? undrar mitt sällskap.

  – Plantå eller pannå. Skit samma. Jag slår vad om att den där förbannade kludden inte ens vet vad en tavla är, att han aldrig sett en tavla, att han är uppvuxen i ett laestadianskt hem där gardiner betraktades som djävulens kalsonger, där det var förbjudet att ha tapeter på väggarna och där det var förbjudet att över huvud taget nämna ordet tavla, där man till och med hade strukit över ordet i familjelexikonet.

  Och så tror han att det bara är att ta på sig ett par överdrivet röda byxor för att kunna gå omkring och låtsas vara konstnär.

  – Han kanske håller på med annan typ av konst, han kanske är konsthantverkare, silversmed eller något sådant, föreslår mitt sällskap.

  – Smed? Han? Den där sillmjölken?! Han skulle ju inte ens orka lyfta fem gram av vilket material som helst upp på städet? Det skulle vara lättmetallsmed då?

Nä, han vet ju inte ens vad konst är för något? Kan han stava till ordet, tror du?

  Titta, nu kommer han ut, kolla brallorna!

  – Men är det där inte din gamla kollega, som gick i pension i fjol? Olle Björnlund? Han som du brukade spela schack med?

  – Ja, men kolla, det är ju Olle, utbrister jag förvånat. Jag vevar ner rultan och ropar åt honom:

  Tjenare Olle, hur har du det.

  Olle tittar förvånat upp, får syn på oss, ler och kommer fram till bilen vi sitter i.

  – Tjenare, det var ett tag sedan, vi måste ta tag i det där med schackspelandet igen, inleder han, det var ju trevligt.

  – Ja, absolut. Fräcka brallor du skaffat dig, berömmer jag. Verkligen röda, om man säger så.

  – Ja, tänkte jag skulle chockera omgivningen lite. Man behöver väl inte bara klä sig i grått för att man fyllt gubbe. Eller hur? Jag har ju inget att förlora, så att säga. Vi bor väl för fan inte i Nordkorea eller i något talibankontrollerat område i Afghanistan? Eller vad säger du?

  – Helt rätt. Fränt! Tänk om alla gubbar skulle gå omkring lika klädda, hur kul skulle det va? Jag tror jag också ska skaffa mig lite mera färggranna kläder. Jag fick den idén nu, när jag såg dig. Det ska jag ta me’ fan göra.

  – Nä, nu måste jag dra, jag har en dejt på gång, och då är det bäst att man inte blir för sen. Det är precis som när man var femton. Tjejerna måste man ta varligt. Vi hörs om det där med schacket, avslutar Olle.

  – Ja, absolut, svarar jag, och jag och mitt sällskap ser en lycklig Olle gå iväg mot den väntande bussen på busshållplatsen trettio meter längre bort.

  – Frän kille, konstaterar jag, kul att han för en gång skull sticker ut lite, han har ju alltid varit så anonym.

  – Jag tyckte du sa tvärtom nyss, invänder mitt sällskap.

  – Ja, men då visste jag ju inte att det var Olle, då trodde jag ju att det var någon som försökte spela konstnärsfjant, och det är ju en djävla skillnad.

  Förresten, när gick Stockholmstågen?

  Mæ råkes