Ja, och så står man då där, eller snarare sitter man då där, med gitarr och reggaemössa, drar låten "Nu vill je ha sommarn" och publiken är vänligt inställd, applåderar, ler, tar emot en med öppna armar.
Födelsedagsbarnet PO, som anlitat mig, myser i kapp med sin fru, Karin. Jag var hennes födelsedagspresent när hon fyllde femtio.
Då var allt på ett annat vis, nervöst, lite okoncentrerat från min sida.
Men i kväll, i Tullus bystuga, rinner det bara på, låt på låt; skratt, uppskattning.
Jag njuter och gör mig förtjänt av applåderna.
Sedan en paus i låtraden för kaffe, jag ska återkomma när alla tagit drycken och tårtan. En glad stockholmare kommer entusiastiskt fram till mig och halvt skriker:
"Jag förstod väl ett ord av hundra, men herre gud vad bra du va!!!
Vad svarar man på sånt? Jag har svårt att förstå, blir konfunderad och säger med automatik:
"Vad kul du tyckte det? Tack!"
Han breder på med:
"Det var hel fantastiskt, fast jag inte förstod något!"
Kan det vara sant?
Men, varför skulle han ljuga?
Efter spelningen köper han min senaste. Hoppas han fortfarande tycker om det han hör. Men han borde förstå bättre efter ett par lyssningar. Han kan ju dessutom kolla i bokletten, där finns allt översatt till rikssvenska.
20 år sedan äntrade jag med 180 i puls scenen för första gången. Det lät inte bra, med det uppskattades. Nu kanske det också låter ganska bra. Uppskattas gör det definitivt.
Det känns lite underligt när man tänker på det. Lite overkligt. Men skönt. Man har kommit en bit.
Mae råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar