Solen lyser
matt genom de höga slöjmolnen.
Jag går tillsammans med en kollega från mitt
jobb, SFI Järpen, ner till järnvägsstationen. Helgen stundar.
När vi ska sätta oss på den slitna bänken vid
stationshuset ligger det en bilgenerator på vänstra sidan. Lite förvånad lägger
jag ner generatorn på marken, och tänker att den skulle kunna smutsa ner bänken
och den i sin tur de eventuella som vill sätta sig där.
Då dyker en kort, striphårig, lite kutryggig,
50-årig man upp och tar, utan att säga ett ord, upp generatorn från marken.
– Jaså, det var din, säger jag, och han
förklarar, på norska, utan att titta på mig, att han och frun är på väg till
Hammerfest i nordligaste Norge för att hämta en husvagn, att generatorn slutat
fungera, att ingen verkstad i Järpen velat hjälpa honom, att han fått tag i en generator
i Järpen som han själv satt i, men vars fästen inte passar speciellt bra, att han
därför inte törs köra med den ända upp till Hammerfest, och att han nu måste ta
sig till någon bilskrot i Östersund för att skaffa en generator som passar.
– Vilken otur, svarar jag och ondgör mig lite
över att inte någon av Järpens verkstäder velat hjälpa honom i hans akuta läge.
Vi äntrar tåget och jag googlar fram numren
till de två bilskrotar i Östersund som jag känner till, men eftersom telefoner och
wifi inte fungerar speciellt bra på tåget ger vi upp om att telefonvägen kunna
få kontakt med någon.
Jag börjar samtidigt oroa mig för hur mannen, som
heter Tom, ska klara det när han kommer till Östersund: Ska han ta en taxi till
Lugnvik och bilskroten? Och taxi tillbaka? Vad kommer inte det att kosta? Och
sedan när han med tåget kommer tillbaka till Järpen och ska sätta dit den,
kommer det att vara mörkt då?
Tom berättar att han faktiskt bor i Sverige,
sexhundra meter från den norsk-svenska gränsen, att han är sjukpensionär efter en
fallolycka när han jobbade som plåtslagare och att han är väldigt orolig för sin
fru som ligger sjuk på ett hotellrum och väntar på honom i Åre. Han är först lite undvikande
om vilken sjukdom frun har, men så småningom och mellan raderna kommer det fram
att frun sedan länge går på Metadon och därför har nedsatt immunförsvar. När vi
närmar oss Östersund berättar han också om att frun en gång i Oslo blivit
nedslagen och rånad och att hon i samband med rånet fått någon typ av
hjärnskada. Hans fru har alltså inte haft ett lätt liv.
Och själv är han sjukpensionär?!
Då bestämmer jag mig.
Jag säger till honom att jag, när vi kommer fram, ska hämta min bil och skjutas honom till Lugnvik och bilskroten och sedan
tillbaka till tåget. Jag har tid med det.
Tjugofem minuter efter det vi anlänt står vi
framför mannen i kassan på bildemonteringen och Tom betalar 645 kronor för den
enda passande generator som de turligt nog har. Nu behöver Tom bara vänta
tills nästa tåg till Järpen går. Det är tydligen 16.30.
Jag börjar fundera på avgångstiden och inser
att Tom, när han kommer fram till Järpen, kanske måste behöva skruva i
halvmörker.
Då bestämmer jag mig för att skjutsa honom
till Järpen. Jag har inget särskilt inplanerat och varför skulle jag inte? Varför
skulle jag inte?
Efter en halvtimme hemma hos mig, lite
musiksnack och lyssnande, åker jag och, som jag sedan länge planerat, byter
till vinterdäck, Sedan bär det av mot järpen.
Toms bil står där vid järnvägsstationen och
han visar mig den provisoriska men inte riktigt passande generator som han
monterat. Nu kan han sätta dit en som passar.
Jag kommer aldrig att glömma Tom och hans livsöde.
Hans fru som kanske haft ”ett helvete”, men som han nu tar hand om, deras 200-milatripp till Hammerfest och
tillbaka för att hämta en husvagn som tydligen en utlandsboende släkting skänkt
dem.
Det tar tid att uppleva livet, det finns ingen
app för det.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar