Vinterns absoluta ingrediens

Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel …

  För vart har den tagit vägen? Var är all den mjuka fluffiga vintervänliga vita. Den som ger vintern dess mening. Som får alla att stå ut med mörker, kyla, och svårstartade bilar. Som får mig att överhuvud taget befinna mig utomhus under mer än halva året. Vinterns absoluta ingrediens. Dess axiom.

  Utan den ...

  kan vi inte glädjas åt barnens gubbar, änglar eller borgar.

  flyger inte de ofarliga projektilerna genom luften för att försvara låtsasfronten i det enda krig som borde utkämpas.

  gapar alla backar, branter och utförslöpor ödesmättat tomma.

  Utan den är vintern död!

  Och i år verkar det som om det finns risk för att vinterdöden ska hålla på och hålla på och hålla på …

  Efter ett tafatt försök i mitten av oktober fick den förskräckt störta iväg till kallare trakter. Här var den inte välkommen. Här fanns inte plats för denna trogna gamla kära vän. Som en spetälsk kättare blev den utvisad från vår trakt för att aldrig mera under denna vinter… 

  Åh, hemska tanke.

  Och nu sitter vi här varje kväll i det kompakta mörkret och sörjer, våndas och längtar efter att den ska återkomma? 

  När får vi se de vita flingorna mjukt låta den hösttrötta marken få ro, täcka träden med sin oemotståndliga vinterskrud och  fylla den ödsliga övergivna Bullerby-miljön med glada rasande rosenkindade barn?

  När får vi se vinterakrobaterna, downhill-åkarna och skidfantasterna med dödsförakt kasta sig utför mer eller mindre omöjliga branter preparerade med den äkta varan?

 Det måste ske snabbt. Nu. Redan igår. För länge sedan.

  Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel ...

Mæ råkes