Vecka åtta 2012 ...

Så går drömmen i uppfyllelse. Att turnera på riktigt. Med ett antal skickliga musiker.

  Åka runt på skolor och andra inrättningar och spela upp sina låtar. På kvällstid, på någon bygdegård.

  I vanliga fall är jag själv. Slår på en gitarr och sjunger.

  Det kommer att bli annorlunda. Svårare. Själv kan man vänta en tiondel om man kommer av sig. Ta om, om man missar texten. Väja bort en låt om man inte känner sig beredd för den. Pröva den en annan gång.

  Men live tillsammans med ett band, då är det samspel som gäller. Var och en har sin uppgift. Var och en är en viktig kugge, som måste ta hänsyn till alla andra. En enhet, ett maskineri.  Fungerar inte en del bra då blir helheten sämre. Det är i det sammanhanget jag kommer att befinna mig vecka åtta 2012.

  Jag – amatören.

  De andra är proffs. Gustav har en Grammis i bagaget, Bosse spelar i Hoven Droven, Lars har spelat med många av Sveriges storheter, han och Tomas är några av få anställda hos Estrad Norr, Länsmusiken

  Det är tur att man haft att göra med dem några gånger, vid inspelningen av mina skivor. Så att man törs ha dem med, törs lita på dem, vet att de alltid endast har en målsättning: en så bra föreställning som möjligt. De är inte ute efter att briljera eller att försöka synas så mycket som möjligt. De är ute efter att göra sitt. Och de gör de som oftast.

  Det är jag som är den svaga länken, den som kan minst om musik, den som har minst erfarenhet av att vara med i ett band.

  Men det vet de. De kommer att ha det i bakhuvudet när vi turnerar. Det känns tryggt. Det kan jag luta mig mot.

  Det jag också har att luta mig mot är att det är mina låtar, min själ som ska blottläggas. Det kanske inte låter som någon fördel men det är det. Låtarna är sprungna ur mig, ur mitt temperament, ur mitt ljus, ur mitt mörker, ur min glädje, ur mina tvivel. Låtarna är gjorda med ärligt uppsåt. Inte en stavelse går att ändra, inte en ton.

  Och det är egentligen bara jag som vet vad jag framför. Musikerna och publiken tror sig veta, men de hör sin version. Vilken den är vet inte jag.

  Ibland blir det samma version bland alla som står på scenen som hos publiken. Det är då det blir något extra, något som inte går att ta på, något magiskt, för att använda ett slitet uttryck. Hoppas det händer många gånger under min, vår, turnévecka.

  Sedan är det som vanligt. Livet kommer emellan och man får lära sig något nytt, något man inte tänkte på. Och man kommer ut på andra sidan lite annorlunda, lite klokare kanske, i alla fall lite erfarnare. 

Mæ råkes