Blodtrycksfall i Trångsviken ...

Trångsviken lördag. Bygdegårdsföreningens fest. N Lars Persa skulle underhålla. 50-60 personer. Och sen var det klart. Trodde man. Men det blev lite annorlunda.

  Det började med att mitt notställ gick tvärt av när jag skulle lägga in det i skuffen. Aha, plast, fast jag trodde det var gjort av metall. Turligt nog hade jag sparat det gamla och kunde ersätta den trasiga delen med en del från det. Lätt som en plätt.

  Ska man spara allt som gått sönder i på fall att …?! Ja, det ska man. 

  Bra te ha å snähllt te finne igjænn.

  När jag kom fram till Trångsvikens bygdegård hade inte femtio utan hundra gäster just ätit maten och satt och väntade på kaffe och tårta.

  Stämningen var lugn. De flesta hade fått i sig någon Mariebergs, men det var ingen som hunnit bli ”otidu”, vad jag kunde se.

  Jag satte upp anläggningen och kunde konstatera att micksladden slutat sina år som micksladd. Hur än jag puffade i micken kom det inte ett ljud ur högtalarna. Som tur var har jag alltid två micksladdar, och den andra, som nästan aldrig använts, fick gå på ett av sina första skift.

  Och folket väntade. På kaffet.

  Jag kollade gitarrens ljud och mikrofonens. Jag frågade de församlade om hur länge det var tills kaffet kom, men ingen visste.

  Jag drog på Gunilla Åsells inrådan låten ”Huskun Kær”. De flesta sjöng lite trevande med i refrängen.

  Sedan kom kaffet. Och tårtan. Jag drack fyra koppar och väntade in de församlade som förutom kaffet också skulle trycka i sig en och annan tårtbit.

  Så bar det av. Började lite nervöst med ”Nu vill je ha sommarn” och missade nåt ackord, men på det hela taget gick det okej. Sedan låtarna om ”höyanna” å ”steinflockinga”. Inga problem.

Lite allsång med ”Tjauru belene”, ”De går mest ti skällinga” och ”Nu tar mæ oss n kask”.

  Det var lite segt att få igång publiken, men jag tror att lokalens storlek bidrog till att deltagarnas röster inte kunde fylla etern ordentligt. Men ganska okej.

  Efter ”Don’t you overdrive” och ”And that was only the forename” såg jag att en vithårig dam som satt längst bak, längst nere på bortre sidan av bordet som stod längst till höger, från mitt håll räknat, plötsligt sjönk ihop och landade i knät på sin förskräckta bordsgranne.

  Jag gjorde givetvis ett uppehåll och väntade in för att förstå vad som var i görningen. Vad hade hänt damen? Hade hon svimmat, fått en hjärtattack, en stroke eller vad hade hänt?

  Flera engagerade sig och snabbt var en ambulans på väg. Från Östersund. 40 minuter skulle det ta.

  Jag tog en paus och gick och satte mig vid Gunilla Åsells bord. 

  Där kom jag i samspråk med en man som tillsammans med mig slog fast att det vi just bevittnat var livets oförutsägbarhet; det kunde ha hänt honom eller mig eller vilken som helst annan i lokalen. Och att framtiden för oss alla i lokalen, och för alla andra för den delen, är höljd i ett ovisshetens töcken var inget att tvivla på. Eller som det sägs i Cornelis visa ”Somliga går med trasiga skor ”:

”Bakom ett hörn står döden på lur, han tar oss när han vill.”

  Nu var det, som tur var, varken Döden, mister Stroke eller fröken Hjärtinfarkt som stått bakom ett hörn den här gången, utan Solveig, som aktuella damen hette, hade visst ”bara” fått besök av den betydligt beskedligare mrs Blodtrycksfall. Åtgärden blev ambulans in till lasarettet i Östersund för ett dygns observation.

  En sköterska förklarade läget för de kvarvarande festdeltagarna och jag kunde fortsätta mitt framträdande. Men då var det som om det inte riktigt ville ta sig.

  Hälften hade lämnat festen, vilket gjorde att det kändes rätt glest befolkat inne i Trångsvikens bygdegård. Den kvarvarande hälften hade under uppehållet passat på att inmundiga en hel del alkoholhaltiga drycker, vilket gjorde att några av dem tappat en del av sitt intresset för den skönsjungande Lars Persa. Dessa två omständigheter ledde i sin tur till att min koncentration inte var direkt på topp, vilket mot slutet orsakade några förargliga texttapp. Inte bra. 

  Men vad då. Sjunga för en publik där hälften lyssnar och hälften inbegriper sig i ganska högljudda konversationer med bordsgrannar är inte så lätt. Motivationen och koncentrationen avtar. Nästan som vid ett blodtrycksfall, kanske?

  Nåväl. När det hela var över sålde jag sex cd och fick betalt. Sedan åkte jag missnöjd över min insats hem. Skärpning Persa!

Mae råkes