Nästa gång ska jag köpa den bästa TV:n

Så står jag då där.

  Igen.

  Framför ett hundratal TV-apparater av olika märken. Ser dem alla servera samma programsekvens. En kvinna och en man. Som pratar med varandra och som bägge använder samma miner och gester på samma sätt och samtidigt på alla skärmarna. Blir nästan vimmelkantig. Försöker fokusera.

  Vilken verkar bäst, har bäst bild? Jag känner mig maktlös.

  Som att stå mitt i en skog av julgranar med ambitionen att hitta den finaste, rakaste, grönaste, jämnaste, tåligaste av dem. Den ultimata granen. Och täckta av snö ser de alla likadana ut. Ska jag skaka av dem snön? Allihop?

  Hur länge tar det? Är det så viktigt? Finns det inte vettigare saker att ägna sin tid åt?

  Som att dricka en uppiggande kopp kaffe, ta en lång rofylld promenad i det frosttyngda och vackra vinterlandskapet, spela och förlora ett parti schack hos en god vän eller, varför inte, kyssa en trevlig kvinna.

  Bara granen är grön och inte förväxlas med en tall, får den väl duga.

  Men det ju inte bara granen man ska tänka på, utan också han som bor nästgårds. Den förbannade grannen.

  Som varje år inför julen lägger ner all tid i världen på att hitta världens vackraste gran. Och varje år lyckas han. Inte undra på att jag slutat bjuda honom och hans familj på adventsmys.

  För jag vill inte se honom ställa sig framför vår gran och slänga ur sig kommentaren:

  – Ja, den här duger väl, man har ju olika syn på sådant här.

  Vad då olika syn? Vad då sådant här? Håll käften och dra för fan! Får jag lust att säga.

  Men jag gör inte det utan jag låter bli att bjuda honom och hans odrägliga familj nästa år.

  Och när jag blir inbjuden till honom är jag opasslig: har jag för mycket viktigt på jobbet att ta igen, ligger jag nerbäddad i en släng av denguefeber, ska jag planera nästa års världsomsegling.

  Hos oss är det inte bara julen som står för dörren. Förstår du. Lille vän. Börjar du inte bli lite flintis?

  Likadant är det med hans TV. Det är den bästa. Och det är han inte sen att tala om:

  Vilka funktioner den har, vilken superupplösningen och skärpa bilden har, hur han fick tag i den efter att ha stått och köat i tre timmar en lördagsmorgon utanför Elgigantens senaste super-rea, där det bara fanns tre, bara tre, exemplar av just den här super-TV:n.

  Han köpte den första. Den första! Triumfens ögonblick.

  Skaffa dig ett liv, för fan, tänkte jag.

  Men inte hjälper det nu när jag står här inför skogen av TV-apparater och själv ska försöka skaka av dem snön, för att se vad de egentligen går för: hur gröna de är, hur raka de är, om grenarna är jämlånga, om toppen är rak och fin.

  Tyvärr är det fler variabler att sätta sig in i när det gäller TV-apparater än när det gäller granar.

  Färgen är inget problem. Alla, nästan undantagslöst, är svarta. Men sedan:

storlek, märke, typ, antal för mig nödvändiga funktioner. Kan man ansluta den till mobilen, datorn,    

  Ipaden, köksfläkten, spisen, mikron, eltandborsten? Har den standby med eller utan skruv? Är den utrustad med den senaste flurptekniken? Etcetera.

  De tiotal tester som jag, innan besöket på hemelektronikfirman, snabbt kollade igenom, vad sa de egentligen? Vad rekommenderade de? Vad skulle man se upp eller ner med?

  För ett kort ögonblick vill jag bara skrika rakt ut och springande lämna stället. Alternativt bara på måfå peka på en modell och hårt grabba tag i en av expediterna och vråla i hans eller hennes vänstra öra:

  – Jag vill ha den där svarta, den tredje till vänster, längst upp. Se till att någon kör hem den till mig, installerar den och lämnar kvar en liten kille som osynlig stationerar sig bakom den, så att jag, om och när jag behöver, kan fråga honom om alla funktioner och finesser som jag inte begriper mig på . Och nåde dig om jag inte får den bästa TV:n till det bästa priset.

  Men jag gör inte så. Sedan jag tröttnat på att höra om alla finessers förträfflighet, köper jag en medioker, mellanbra, inte för dyr TV och tänker:

  Nästa gång ska jag köpa den där TV:n, som jag en gång för alla kan bräcka min om-sig-och-kring-sig-granne med.

  Mæ råkes

Kaos är granne med Gud och han är inte hemma

Tänk förr. Man levde i herrans tukt och förmaning.

  Varje söndag häckade människorna i kyrkan där pastor Jansson, eller vilken pastor det nu var, spydde galla över församlingens tillkortakommanden veckan innan:

  det var någon som på sin magraste teg hörts hiskeligt och upprepat svära över att den nyrenoverade plogen gått sönder, det var någon annan som en lördagskväll väckt sina grannar med att brölande sjunga oanständiga sånger, det var ännu någon annan, någon som inte fått komma till på länge, som i hemlighet kraxat lite väl mycket åt en brunstig kråka som sniffat hustaken, det var …

  Och pastor Jansson var inte nådig.

  Han inledde med att förbanna allt levande människokött som överhuvud fick tillbringa denna stund i hans själasörjande famn.

  Sedan gick han över till att i detalj beskriva de hemskheter som på andra sidan graven väntade dessa förtappade och vilsna själar, som setts, hörts, berättats och ryktats om att utföra den gångna veckans förkastliga synder:

  Någon skulle i all evinnerlighet få plocka halvrutten potatis på en oändligt potatisåker,

  någon skulle klädd i alltför vida byxor, utan vare sig svångrem eller hängslen att tillgå, tvingas dansa schottis med fjorton haltande och gastande ungmör,

  någon skulle hängande i sin tunga tvingas upprepa de tyska prepositioner som beroende av omständigheterna kan styra både ackusativ och dativ, någon skulle …

  Och församlingen tog denna uppläxning till sig, skämdes och lovade i slutet av högmässan innerligt och samfällt att inte falla för de otaliga frestelser som de den kommande veckan skulle utsättas för.

  Båda parter lämnade sedan nöjda kyrkan.

  Men knappt hade väl församlingen avlägsnat sig mer än femtio meter från kyrkan, förrän pastor Jansson tyckte sig höra svordomar beblanda sig med det vanliga pratet, tyckte sig höra några i smyg sjunga olämpligt ekivoka skillingtryck, tyckte sig se vissa helt omotiverat snegla åt de brunstiga flygfän som passerad över människohopens huvuden, tyckte sig … vilket fick honom att genast börja skissa på nästkommande söndags straffpredikan.

  Så var det förr.

  Men nu, 2013. 

  Nu fullkomligt dräller det av allehanda pastorer, siare och profeter på framförallt internet. Där finns en aldrig sinande ström av kurser, instruktioner och råd om hur man ska förhålla sig till tillvaron.

  Först har vi yogasvängen:

  honungsyoga för bin, trädyoga för apor och deras nära släktingar, luftyoga inför öppet fönster, tålyoga inför fullbordat faktum, yoga utan att fråga o s v.

  Sedan har vi mindre pretentiösa kurser som kort och gott heter kurser:

  Chi-fjong-kurser för översexuella, står-det-så-går-det-kurser för impotenta, agnkurser där metare lär sig att ägna tid åt att agna rätt, överlevnadskurser som lär metmaskar att slingra sig ur besvärliga situationer, underlevnadskurser för förtryckta, sanskurser för förryckta, kufkurser för vanligt folk som vill sticka ut, motionskurser för vanligt folk som vill sticka ut o s v

  Till sist har vi den överfulla rådlådan:

  om när och hur och i vilket tillstånd man på bästa sätt äter morötter för att undvika ischias, om vilken steglängd som är den mest lämpliga när man gående ska bege sig till en järnaffär för att köpa spik, om hur man inför mötet med drottning Silvia flinar upp sig på lämpligaste sätt, o s v

  Frågorna jag ställer mig då är:

  Hur mycket bättre var det förr?

  Hur mycket förr var det bättre?

  Mæ råkes

Låt oss göra livet mera rättvist!

Tänk bara på hur det kan vara idag där ute i livet och världen:

  En ligger och dör av uttorkning efter att ha levt i knappt en minut, medan en annan, som super som ett svin, röker som en borstbindare och svär som den värsta sumprunkare får leva utan svårare krämpor tills han eller hon blir över hundra.

  Det är inte rättvist.

  Tänk bara om man i stället delade in världens befolkning i låt säga grupper om tjugo individer, som sedan tillsammans fick en hög med levnadsår, låt säga 1500 stycken, som de fritt fick fördela mellan sig i gruppen så rättvist som möjligt.

  Varje år träffades gruppmedlemmarna vid ett årsfördelningsmöte och gjorde upp om hur fördelningen skulle vara framöver.

  Om gruppen bestod av ungefär lika hyggliga individer, tror jag att alla skulle få snittet av år, det vill säga 75 år var. Vore de i tjugoårsåldern skulle då alla ha 55 år kvar att leva. Visst vore det rättvist?!

  Om gruppen inte var så homogen fick de fördela åren på ett annat sätt.

  Jag tror att den som då skötte sig bra, gav pengar till de fattiga och var allmänt hygglig, skulle ha stor chans att få många år, medan den som bara söp, knullade runt och struntade i sin avkomma skulle få färre levnadsår.

  Det vore väl också rättvist!?

  Men det skulle inte en gång för alla vara kört för den allmänt opålitliga.

  Om han eller hon skärpte till sig, slängde flaskorna, gifte sig, började följa sina barn till dagis och sjunga Jesussånger i Frälsningsarmén, skulle säkert de övriga i gruppen vid nästa årsfördelningsmöte skjuta till några år till honom eller henne.

  Men vem skulle vilja skjuta till några av sina år? Skulle inte alla vilja leva så länge som möjligt?

  Skulle någon, till exempel Karin, vara så chevaleresk att hon vid årsfördelningsmötet skulle säga till de andra i gruppen, något i stil med:

  – Jag tycker Olle, som vi vid fjolårets möte tyckte var en riktig tattare och tavring, under året blivit så givmild och snäll, så att jag är beredd att skjuta till fem år av mitt liv till honom. Det tycker jag han är värd.

  Men då kanske någon annan, kanske Lisa, skulle tycka:

  – Ja, men du då, Karin? Kan man vara mera generös och givmild än genom att ge någon annan av sina levnadsår? Jag tycker du ska få ett år av oss allihop eftersom du kom med ett så generöst förslag.

  Men då kanske Karin skulle protestera:

  – Ja, men du då Lisa, som vill se till att jag får ett år av alla i gruppen, det är väl ännu mera generöst. Du ger inte bara mig ett år av din kvot, du övertalar dessutom andra att ge mig ett år av sina kvoter, viket innebär att jag skulle få leva tills jag fyller nittiofem. Jag tycker du ska få två år av alla i gruppen.

  Och så vidare.

  Det kanske skulle sluta med att den som var mest generös med sina levnadsår, skulle få allas kvarvarande levnadsår och de andra inte ett enda.

  Men vad skulle då hände med den mest generösa, när den var inne på sitt nästa levnadsår och de andra dött? Skulle den då inte strunta i att vara snäll? Den hade ju så att säga inget att förlora, han eller hon var ju ensam i gruppen.

  Då vore det alltså nödvändigt att den överlevande skulle vara tvungen att ingå i en ny grupp, där den fick satsa alla sina erövrade levnadsår. Alla måste alltså hela tiden ingå i en grupp.

  Men nu blir det svårt. 

  För då skulle ju den nya betraktas som riktigt snäll, som satsade en enorm hög av levnadsår jämfört med de levnadsår som de andra gruppmedlemmarna satsade. På sikt kanske den nye gruppmedlemmen då skulle kapa åt sig allas levnadsår i den nya gruppen också.

  Och till slut skulle den kanske ha kapat åt sig alla levnadsår i hela världen och … den lyckosamma skulle få leva i miljarder och åter miljarder år.

  Helt ensam.

  Men han eller hon skulle vara tvungen att sköta alla de andras begravningar. Sätta in alla begravningsannonser, skriva alla dödsrunor, spela alla begravningspsalmer, gräva alla gravar, hålla alla minnestal …

  Vilket jobb!

  Hur kul vore det!?

  Nä, det var nog ingen bra idé det där med att fördela levnadsår.

  Ska fundera lite till nästa gång … jag måste modifiera förslaget. Eller komma med ett nytt. Ett mera, hm … 

Mæ råkes