En smak av åsna och hötapp

Varför gjorde jag inte så istället, då skulle …?

  Efteråt vet man vad man skulle ha gjort. Man vet precis! Och varför visste man inte det innan? Vilken jävla klant man var. Det var ju helt uppenbart vilken väg som var den bästa. Men man stod där och velade: Vilken väg ska jag ta? Ska jag ta A eller B? Och man funderade och vägde för- och nackdelar med A och B. Och så tog man den väg som för stunden kändes rätt.

  Kändes rätt! Man blir så trött på sig själv så att man måste hämta fyra tändstickor för att hålla ögonen öppna.

  Kändes rätt! Man borde ha en stor fet smäll!

  Kändes rätt! Hur dum får man va?! Trodde man verkligen att viktiga beslut fattas utifrån hur det känns? Hur långt skulle världen ha kommit då?

  Om det skulle varit så, hade vi ju fortfarande varit vilsna, vinddrivna, encelliga amöbor långt nere i något okänt fjärran hav.

  Känslor får aldrig vara en ledstjärna i någon förnuftig människa liv. Basta!

  Amöban förvandlades en gång till fisk, simmade upp på land, klättrade upp i träden, började flyga, landade, rätade på ryggen och blev människa.

  Inte på grund av att den följde känslorna, utan för att den var rationell!

  Och plötsligt börjar man skämmas.

  Jag är sämre än en amöba, ett encelligt djur, tänker man, hoppas det inte syns när jag kommer till jobbet i morgon, så att någon hurtfrisk arbetskamrat slänger ur sig något i stil med:

  ” Fasen, hur är det egentligen? Du ser ju ut som en tvehågsen amöba! Har det hänt något särskilt?”

  Och i den stunden: Vad svarar en varelse som bevisligen är mindre utvecklad än en amöba? Stum står man där och längtar en anonym korvkö i någon avlägsen asiatisk storstad, typ Shanghai. Att bara få försvinna i vimlet …

  Men glömskan ger lindring och snart står man där inför nästa livsavgörande beslut.

  Står där och velar mellan A och B, och man blir alldeles kallsvettig och nervös.

  Men man tänker: den här gången då ska jag banne mig ta rätt väg. Nu ska jag strunta i väg A och ta väg B, för väg A var ju inte bra förra gången.

  Förra gången, ja?! Men hur är det den här gången? Svetten tilltar och det trots att herr Höst och fröken Frost står och bultar på dörren.

  Sedan funderar man ett bra tag tills hjärntemperaturen börjar närma sig kokpunkten.

  En smak av åsna och hötapp infinner sig i ens halvt öppna, frågande mun. Jaha, är det så här åsnorna har det, tänker man. Vilket öde!

  Men så tar man tag i valsituationen, och man kan höra barn- och äldreminister Maria Larsson sjunga valfrihetens lov någonstans i bakgrunden.

  Få se nu? Valfrihet var honnörsordet!

  Man väger fördelar mot nackdelar, frågar vänner och bekanta vilken väg de tror är den bästa, ringer upp diverse sierskor och siare för att få en hint, kollar med SMHI vilket väder som kan tänkas dominera framtiden, pratar med olika analytiker för att få reda på vem som vinner valet nästa gång, vilka skatter som kommer att sänkas eller höjas, vilka tv-program som kommer att sändas, vilka som kommer att läggas ner, hur hög inflationstakten kommer att bli, kollar marknaden, ränte- och börsläget, tsunami- och jordbävningsriskerna, dagistaxornas utveckling, mobilsamtalstaxornas dito … för att till slut ställa sig i en iskall dusch i hopp om att det ska hindra hjärnan från att explodera.

  När den är någorlunda nerkyld fattar man det livsavgörande beslutet: jag går efter känslan den här gången, jag väljer det som känns rätt! 

  Jag väljer både A och B

  Vad enkelt allt blev! Jag är ingen amöba längre.

  Och det är verkligen en skön känsla.

Mæ råkes