Å ena sidan, å andra sidan

Marknadsföring?

   Hur får världen reda på att en ny cd med Lars Persa kommit ut?

Är det nätet som gäller? Facebook? Twitter? Tidningarna?

   Egentligen är det väl Radio Jämtland, Radio Krokom, Radio Berg och Mittradion som gäller. Musik marknadsförs genom att den spelas. Det är då det blir upp till bevis.

   Gillar lyssnarna låtarna: stilen, rytmen, sången, gitarrerna, trummorna, blåset, basen, groovet?

   Eller tycker de att det man kommer med inte har något nytt att tillföra:

   ”Det där har vi hört förut. Det börjar bli tjatigt, kom med något nytt, för tusan.”

   Eller:

   ”Vad är det här? Varför låter det inte som på förra plattan, den som var så bra? Du sviker din publik genom att tro att du ’är något’ och ’börjar krångla till det’.”

   Någonstans däremellan befinner jag mig nu.

   Själv tror jag givetvis på ”produkten”, på cd:n. Jag tycker att den kommer att vara den bästa skiva som jag gett ut.

   Och i vissa stunder slår den världen med häpnad och säljer i två miljoner exemplar!

Medan den i andra stunder blir en flopp som skapar ett stort hål i min börs och reducerar utrymmet i min garderob fram till dess jag måste slänga ”skiten”, sedan jag bittert insett att allt var en felsatsning.

   Efter alla sådana funderingar brukar det bara finnas ett beslut att fatta:

   Jag måste ge ut den!

   Annars vore det som att bygga en båt utan att sjösätta den, som att bygga ett hus och inte flytta in, som att köpa ett par sko och sedan inte snöra på sig dem. Jag måste få besked om vilka som vill följa med mig på seglatsen, som vill bo hos mig, som vill följa i mina fotspår.

   Oavsett om jag måste segla, bygga huset, ta på mig skorna ensam eller tillsammans med många måste det göras. Så enkelt, och så svårt är det

   Nog, för den här gången …